som förkastade, om vi icke få vara med om en så helig församling. Påfvens saderliga hjerta är djupt rördt at vår ötvergifna ställning, och han erbjuder oss derför att få komma tillbaka, innan nådens port för alltid stänges. Men om vi icke tacka och hålla till godo — om vi stöta tillbaka den välvilliga handen — hvad då? Bälven, J syndiga protestanter! Bannlysniugens alla blixtsträlar, förbannelsernas blytyngd skola falla ned öfver eder och förkrossa eder! Stackars gamle Pius, som ännu kan tro, att vi skulle bekymra oss om hans små leksaker, med hvilka han äflas att upprättbålla sin makt och myndighet! Emellertid kunna vi oj annat, än, med Times, anse det mycket snällt af påfven, att han i närvarande ögonblick gör sig så mycket besvär med oss, nu då allting synes drypa ur hans händer. Hans eget Italien har burit händer på hans arfvedel och hånar hans myndighet; Österrike har ådragit sig hans bättiga vrede, genom att tillbakavisa hans högtidligt uttalade fordringar. Han har endast några få qvadratmil qvar, som han kan kalla sina egna, och äfven der sitter han på bajonetter. Ett land i Europa förblef honom dock obetingadt troget: Spanien, hvars drottning var on dame af så exemplariska dygder, att hon ännu i fjor förtjente den hedrande gåfvan af Den gyllene rosen. Det fanns ingen -klick på katolicismen i Spanien. Landets regering herrskade i sträng ötverensstämmelse med påfvens grundsatser och var städse beredd att understödja honom. Men äfven detta sista stöd har nu fallit. Den mest katolska suveränen är i landsflykt; prester och nunnor skola troligen ej komma att röna mycken gunst af den nya regeringen och vi kunna ej svara för, att kyrkans egendom skall förbli orörd. Kortligen, alla påfvens bästa undersåter draga sig ifrån honom och hvarje lands regering i Europa drifves att missakta hans lagar. Under sådana omständigheter vittnar det storligen om hans bekanta välvilja, att egna en tanke åt de protestantiska församlingarne, från hvilka all denna förvirring uppkom, och att han går in på att åter emottaga dem, om de blott vilja komma. Anbudet kommer dock något väl sent. Och hvad skulle vi väl vinna på att antaga det? Pålven måste veta, att, hvad den andra verlden beträffar, protestanterna anse sig ha det åtminstone lika bra stäldt som han sjelf; och i hänsyn till denna verlden veta vi nogsamt, i hvilken belägenhet påfvens bästa undersåter befinna sig. Europas hela styrka och välmåga ligga i protestantismens händer; hela dess svaghet och förfall i den romerska katolicismens ego. Frankrike är starkt, men dess lif och verksamhet härflyta från revolutionen, icke från ultramontanismen; och om Italien reser sig, så kommer det sig deraf, att Rom sjunker. Men för att tala om det särskilda tillkälle, af hvilket vi uppmanas att draga fördel — hvad ha vi att vänta af detta ekumeniska möte, om vi lyda påfven? Skola vi få stämma på detsamma? Nej, vi skola icke ens få hviska. Huru mötet än kommer att inrättas, skall likväl blott en enda röst der bli hörd. Hvarje romersk-katolsk biskop eller prest är blott den ena ändan af ett språkrör, hvars andra ända är i Rom och i påfvens händer. Påfven skall endast höra sin egen röst mångdubblad och inregistrera genljuden af sina egna slutsatser. Inga lekmän, ej ens de katolska makternas representanter skola bli hörda i församlingen, äfven om de skola medgifvas rätten att infinna sig. Och när allt är öfverståndet, hvad skall då återstå för oss? Helt enkelt att lyda, att underkasta oss något ok, som dessa prelater behaga uppfinna. Fogeln har flugit ur buren och fröjdas åt sin frihet. Påfven sammankallar en ny församling, som skall snida nya galler samt göra buren mörkare och trängre än någonsin, och han erbjuder så vänligt fogeln att begagna sig af del gynnsamma tillfället och åter låta stänga sig inne i buren. Det svar, påfven skall få från de otrogna protestanterna, kan således endast bli ett bleklagdt nej. Men, säger Times, vi kunna dock besvara hans inbjudning i samma tonart. Han beder oss ötvergifva våra vägar; om vi skulle bedja honom öfvergifva sina? Vi inbjuda honom för vår del att icke hålla det ekumeniska mötet, att icke ålägga hela den öfriga verlden förbannelse, att icke motsätta sig hela det moderna framåtskridandets utveckling. Med ett ord, vi inbjuda honom till att bli en god protestant, att lära sig ett höfviskt språk och först och främst att beställa om sitt eget hus. Spaniens äfven nu under revolutionen officiela tidning Gazeta meddelar, att den Ua a