ÅIlan gick bort med brahminen, men kom hastigt tillbaka med ett stycke papper i sin hand. — Veta ni hvad detta är? frågade han. Hör på! Här är en kopia af en ordre som innehåller instruktioner till den fiende som jagar oss från alla håll. Allt hvad som företages emot oss utgår från en enda man, och denne man är min såväl som or bittraste fiende. Tror ni, prins, att det var af kärlek till er sak som jag frigjorde mig från alla de band som bundo mig vid min egen race — att det var af kärlek till denna sak som jag nu är fridlös — som jag nu flyktar omkring med denna förbannade hop — fiyktar vid blotta åsynen af mina landsmän? Tror ni att det var derför som jag arbetade och stred i Cawnpore, i Delhi, i Lucknow, midt ibland förrädare? Nej, men jag hyser ett hat som är väl så stort som ert. Då brahminen berättade mig att han och hans vänner dödat dessa otrogna, så tviflade jag derpå; nu har jag sjelf sett efter. Det finns ingen europees ben på denna slätt. Hästen, som den man red hvilken egde detta bref och denna bok, har blifvit dödad. Han har möjligtvis blifvit sårad, i alla händelser kan han ej vara långt borta. Vi måste ha honom lefvande eller död. Låtom oss genast skrida till handling. Låtom oss undersöka hvarje hus, hvarje buske, hvarje tum jord. Han måste finnas. — sahib, sade prinsen, hvem är denne man? (Forts.)