Göteborgsposten – 8 oktober 1868, sida 1

Doktor Bradyv). Af W. H. Russell. Jag famlade mig fram mot det ställe, hvarifrån rösten kom. Mina fingrar vidrörde min befrierskas ansigte. Jag fattade hennes hand och tryckte den mot mina läppar. — Säg mig hvem ni är, ni som jag är skyldig mera än mitt lif; det förekommer mig som om jag hört denna röst förr. — Det är ingen tid att förlora, följ mig, fatta tag i min kjol tilldess vi komma i ljuset! Ali! är du här? Det ljöd ett svar genom mörkret och min följeslagerska låste dörren till cellen, innan hon genom en gång förde mig ut till en öppen plats hvarest nattluften slog emot mig. Vi gjorde halt! Ali öppnade ett paket, ur hvilket han tog en turban och en lång hvit kappa som han lät mig taga på. Han lyssnade vid dörren och ett doft ljud underrättade oss om att vakten var der. Min ledsagarinnas gestalt var så insvept, att jag ej förmådde se hennes ansigte, men hennes hand återgaf mig den tryckning, hvarmed jag sökte uttrycka min tacksamhet. Ali som aflägsnat sig ett litet stycke kom tillbaka och hviskade något till henne. 2 Fort:. fr. N:o 233.