Göteborgsposten – 7 oktober 1868, sida 1

——— — ———— —— —— — Förtvifla ej, hviskade stämman ofvanifrån; jag gör hvad jag kan, men var ständaktig! — Säg mig blott hurudan ställningen är i Auripore och jag skall vara fast som en klippa. Jag fick ej något svar, men genom jerngallret i taket föll ett stycke papper ned framför mig. Med svårighet läste jag följande ord derpå: — Om möjligt i natt. Det fängelsehål hvari jag var innesluten låg, efter hvad jag kunde inse, så djupt nere att rummet ofvanför måste vara i rak linie med markens yta. Jag slipade min säng fram under öppningen med gallret, satte bordet ofvanpå sängen, steg sjelf upp på bordet och utan att närmare göra mig reda för hvad jag företog mig gjorde jag ett hopp och fattade tag i kedjan hvari den brinnande lampan hängde. Med förtviflans styrka arbetade jag mig upp mot öppningen, då kedjan plötsligt brast. Jag störtade ned på den ställning jag staplat upp, välte omkull alltsammans och rullade tillika med den nu släckta lampan ned på golfvet. Jag sprang hastigt upp och borstade dammet af mina kläder. Månne vakten hade hört mig? — Jo, der är den — sådant våp jag var som ej kunde vänta. Reglarne drogos från, nyckeln vreds omkring och under det dörren sakta öppnades sökte jag förgäfves se hvem som kom in. — Hvar är ni? frågade en röst på engelska efter en paus; hvar har ni gjort af ert ljus? — Jag välte nyss omkull lampan. — Lika mycket, kom hit och tag min hand — hit. (Forls.)