Göteborgsposten – 7 oktober 1868, sida 1

Det var skrifvet af en qvinnohand. Jag stirrade upp och hviskade: — Gud vilsigne er, min obekanta vän! Säg mig hvem ni är och hvar jag är. Jag fick blott en suck till svar; korgen drogs åter upp och försvann. Alldeles utmattad lade jag mig ner på sängen och somnade. Efter en orolig sömn väcktes jag af buller i rummet. En beväpnad neger hade burit till mig bröd, ris och vatten, och vid dörren stod en sipoy på vakt. Jag bad dem enträget säga mig hvar jag var, men de svarade mig ej. — Jag är sjuk, mycket sjuk; säg min bödel att jag snart skall vara utom hans makt, ropade jag då de åter tillslöto dörren, men säg mig åtminstone innan jag dör huru det står till i Auripore. Jag visste att de infödda sällan togo någon till fånga i detta krig, hvaremot de mördade alla som de kunde få fatt på, och likväl hade jag blifvit gripen som om jag varit en betydande person. Hvem antogo de mig vara? Hvem var min okända vän? Det förflöt två dagar och två nätter; än kokade mitt blod, än var det som is i mina ådror; mina tänder skallrade af feber. Mina väktare kommo och gingo regelmessigt, men jag kunde ej förmå dem att öppna sina förb-e läppar. — Äfven om jag blefve fri i morgon, så kunde jag dock ej hjelpa dig, min älskade, utbrast jag i förtviflan och slog med kuuten hand i bordet.