Göteborgsposten – 7 oktober 1868, sida 1

fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio steg; jag räknade dem. Derefter kände jag en hand röra sig vid mina handleder; jag gjorde en ansträngning för att spränga banden, och dörren tillslöts med ett doft brak. Jag ref bindeln från mina ögon, stirrade åt alla sidor och i det jag ansträngde mig för att taga munkafveln ur min blödande mun uppgaf jag ett bittert rop — min ställning syntes hopplös. Det var ljus dag, men jag kunde blott se cellens väggar vid ljuset från en lampa som hängde under taket. Mitt fängelsehål var rundt och bygdt utan fönster, och den enda väg som ledde dit var utför den trappa på hvilken jag nyss gått. Upp mot ena väggen stod en säng, och vid sidan af den fanns ett bord, hvarpå stod en lerskål med vatten; några brödstycken och en kokt riskaka lågo bredvid. Jag plågades både af törst och hunger, och då tillochmed de lifdömda, som bekant, förmå intaga en god måltid, började jag trots mitt eländiga tillstånd att äta och dricka. Jag kastade mig på sängen, ty febern rasade åter inom mig. Med tillslutna ögon försökte jag att samla mina tankar, då ett buller ådrog sig min uppmärksamhet. Till min förvåning upptäckte jag, att från taket genom det hål under hvilket lampan hingde nedsänktes en korg; i korgen lågo en flaska vin, några kakor och en kyckling. Jag tyckte mig äfven se ett stycke papper och vid närmare efterscende fann jag en biljett, som hade följande lydelse: Förtvifla ej alldeles, det finnes vänner i närheten. Äfven om de ej äro mäktiga, kunna de måhända hjelpa er. Hoppas och var ståndaktig.