K12 114 AV 441 01JU GIL atvvÅ T verksamheten och dess förhållande till kyrkan och församlingen bringats under diskussion. Motionen derom hade väckts af d:r Widen, som föreslagit inrättandet af ett nytt kyrkligt embete för frivillig kärlekstjenst, hvartill stiftsstyrelserna skulle kunna efter skedd pröfning antaga personer, dertill skickliga och villiga. Förslaget hade på anförda skäl af utskottet afstyrkts. Debatten blef både långvarig och liflig. Den rörde sig omkring tre frågor: lekmannaverksamheten, kolportörsväsendet och den nu gällande lagstiftningen i ämnet. Mot lekmannaverksamheten, undantagande den som husfadren utvecklar inom sitt hus, och ändå mera mot kolportörsväsendet, uppträdde prosten Holmqvist med mycken skärpa. Kolportörerna voro i allmänhet okunniga och mot kyrkan och presterskapet illvilliga. Sällan verkade de godt, oftare skada. I samma syftning, men mildare, yttrade sig d:rna Sandberg och Falck. D:r Landgren försvarade åter lekmannaverksamheten med mycken värma. Biskop Björling respekterade den, men beklagade att sällskap bildat sig, hvilka utsände kolportörer, ofta både okunniga och högmodiga och som tillätos utöfva sin verksamhet utan all kontroll. Lekmannaverksamheten försvarades ifrigt af motionären, af biskop Beckman, rådman Torpadie och handlanden Olsson, som yrkade att den borde inordnas i kyrkans tjenst, och då skulle frid, samdrägt och enighet inom församlingen vinnas. D:r Rundgren anmärkte häremot ganska befogadt, att då lekmannaverksamheten måste vara fri, icke vill ställa sig under någon annans tjenst och vara sjelfständig, så skulle de af motionären bestämda stadganden och påyrkade lagförklaringarne skada i stället för att gagna. Utskottets framställning godkändes af kyrkomötet. Skarpskyttarnes Söndagsexersis hade ock gjorts till föremål för mötets behandling. Utskottet hade föreslagit förbud mot vapenöfningarne på Söndag. Den temligen lifliga diskussionen slutades så, att ett af grefve Hamilton särskildt formuleradt förslag antogs, gående derpå ut att berörda vapenöfningar icke skulle få hållas då gudstjenst i församlingen förrättas, och att om skarpskyttar då äro ute på öfning äfven de skola hålla gudstjenst. Dermed löstes nöjaktigt en ömtålig fråga. Att motionen väcktes af den så högt aktade biskop Björck hade utan tvifvel tillföljd att motionären så skonsamt behandlades af skarpskyttesakens anhängare. Nära en hel dag, middagsrasten oberäknad, togs i anspråk för behandlingen af frågan om prestval. De allra flesta talarne — och väl 20 hade ordet — voro derom ense, att församlingarne nu hafva allt för liten rätt vid tillsättandet at presterliga lägenheter. Men huru den invecklade knuten nojaktigt skulle kunna lösas, derom rådde stor olikhet i åsigter. Utskottet hade föreslagit dels att vid tillsättande af patronella presttjenster borde församlingarne beredas rösträtt, såvida ej den rätt som patronus eger derigenom kränkes, och dels att vid tillsättande af regala och konsistoriella skulle i hvad nu är stadgadt rörande rösträttighet ändring sålunda ske, att samma grunder blefvo gällande, som finnas angifna i förordningen om kyrkostämma; hvarom framställning hos K. Maj:t skulle göras. Som nyss är nämndt: meningarne voro så väl på det principiella som på det rent praktiska området så splittrade, åsigterna så divergerande, att under diskussionens fortgång framställdes icke mindre än femton olika propositionsyrkanden, och man gjorde sig den frågan : huru skall den intrasslade härfvan nöjaktigt kunna lösas? Det visade sig nemligen under diskussionen att hvarken hvad utskottet eller reservanterna föreslagit hade utsigt tillvinna sig majoritet. Men sedan tio voteringar företagits kom man ändtligen till ett resultat, som var — tillfredsställande? Det vill jag visst icke påstå, och riksdagen skall sannolikt finna att det är opraktiskt. Men i alla fall så kom man till ett resultat, som icke kan uppföras i mötets debet, och det är ju redan icke så illa. Beslutet, en fusion af biskop Genbergs, prof. Malmströms och grefve Hamiltons förslag, var af följande hufvudsakliga innehåll: att hos K. M:t göra framställning derom, att i sammanhang med den redan gjorda begäran om de presterliga befordringslagarnes revision, förslag till förändrade bestämmelser i afseende på prestval måtte utarbetas i den syftning, att församlingarnes rättigheter att välja själasörjare utvidgades, och att olikheterna emellan församlingarne i berörda afseende, såvidt möjligt var, blefvo undanröjde, samt att såsom en öfvergångsåtgärd konsistorierna ålades i fråga om konsistoriella pastorater att fästa afseende på lärdomsoch tjenstårsmeriter vid bestämmandet af första förslagsrummet, men att för de båda andra förslagsrummen uteslutande hålla sig till de ifrågakommande personernas skicklighet såsom församlingslärare samt lämplighet för de befattningar som akala tillsättag — Orh dermed var en tung