Kyrkomötet i Stockholm. (Korrespondens til: Göteborgs-Posten.) (Forts. fr. föreg. N:o.) Derefter företogs en fråga, som föranledde en liflig, en skarp, i vissa fall en briljant, i ett fall en vidrig debatt. Lektor Waldenström hade föreslagit att kyrkomötet kos K. M:t skulle begära det ville K. M:t, snarast möjligt, grundlagsenligt bereda den förändring i nu gällande äktenskahslagstiftning, att kyrklig lysning och vigsel ej må tillkomma kontrahenter som på grund af Matth. 19, 9 (äktenskapsbrott) äro förhindrade att äktenskap ingå. Egentliga motivet till hr W:s motion är det att han anser den prest, som nu är skyldig att viga personer, som förut blifvit skilda för äktenskapsbrott, underkastas ett samvetstvång. Kyrkolagsutskottet hade hemställt att motionen icke måtte till någon kyrkomötets åtgärd föranleda, evär samhället icke bör förändra sina lagar endast på den grund att någon af samvetsbetänklighet anser sig förhindrad att lyda en eller annan af deras bestämmelser. Jag tillåtor mig först omnämna, emedan det belyser situationen, att hr Waldenström vid åtskilliga tillfällen ådragit sig ej ringa uppmärksamhet för en hänsynslös frimodighet, som visserligen vittnar om en kraftig öfvertygelse, men också om mycket råhet. Han yttrar sig med stor färdighet och man finner lätt att han utbildat sig till talare för en publik, som är honom underlägsen i bildning. Han påminner om Pehr Nyman, men han är starkare i logiken. Hr W. hade för några dagar sedan i Blasiiholmskyrkan under ett ofantligt tillopp af åhörare hållit en bibelförklaring, som räckte mycket länge, och då det blef bekant att hans motion skulle i Onsdags förekomma i kyrkomötet, så hade både den stora åhörareläktaren, diplomatläktaren och ötra delen af sessionssalen, allt så långt utrymmet medgaf, tidigt intagits af damer och herrar, dock mest af damer, bland hvilka många för att förena nöjet — eller uppbyggelsen — med nyttan, hade medtagit handarbeten. Sedan det ofvan anförda utskottsbetänkandet blifvit uppläst, fick hr Waldenström först ordet. Han uttryckte sin förvåning öfver det knapphändiga sätt hvarpå hans motion blifvit affärdad; att den skulle slopas derpå hade han varit beredd, men icke hade han föreställt sig att den så omotiveradt skulle förkastas. För egen del höll han strängt på bibelordet och beklagade djupt att ej utskottet gjort sammaledes. — Om han slutat der! Men så gjorde han tyvärr icke. Han ingick i en vidlyftig motivering för sitt yrkande, hvilken i flera momenter var rent ut ragdt cynisk; han begagnade uttryck af sådan beskaffenhet att de svårligen kunna återgifvas, och de framkallade också ett doft ogillande bland mötets medlemmar. Huru anstötligt talaren uttryckte sig framgår tydligt deraf att grefve Hamilton med starkare stämma än på länge hörts förklarade, att de konseqvenser som hr W. dra