Göteborgsposten – 5 oktober 1868, sida 1

läkare tillika med Dobson och de andra officerarne och jag hörde ständigt samma fråga: huru befinner ni er nu? Jag sjelf gjorde oföränderligen en och samma fråga: rhar det kommit underrättelse från Auripore? och svaret ljöd beständigt: nej! Men en morgon visade sig Dobsons skäggiga ansigte innanför gardinerna, och utan att jag gjort någon fråga yttrade han: — Det gläder mig att kunna berätta er, att regeringen beslutat befria Auripore; vi skola utgöra en del af den dertill behöfliga styrkan. Samma afton var jag i sadeln, blek svag, och lidande, men dock en kämpe, ty jag hade tro och kärlek, två mäktiga driffjedrar, inom mig. — Hvad säga spionerna, Mac Tavish? frågade Dobson, hur många upproriska äro der? — Der finnas många; vi ha der först och främst den välsignade raneen af Auripore och Poppletons regemente, som nu kommenderas Gud vet af hvilken skurk; rajahen af Amethic och en hel mängd andra, som väl tillsammans utgöra omkring 8,000 man, med tjugo kanoner och en hel hop elefanter. j — Det är för öfrigt glädjande att höra det de hålla sig så väl i Åuripore; sir Denis är en präktig karl. Dessa ord hörde jag en natt då vår styrka gjorde halt en dagsmarsch från Auripore. Det såg ut som om olyckan beständigt skulle följa mig i hälarne, ty det kom ordre till mig att jag skulle bli qvar hos de sjuka och sårade, medan styrkan gick vidare. Detta var för mig en outhärdlig tanke. Jag fattade ett beslut.