Göteborgsposten – 5 oktober 1868, sida 1

Trupperna marscherade vidare, under det jag stod och stirrade efter dem och noga lade märke till hvilken riktning de togo. De skulle göra halt en timmas tid och derefter sätta sig i rörelse för att rekognoscora torrängen. De hade tolf mil att gå — fotfolket är uttröttadt — det skall åtminstone fordras fem timmar innan de få fienden i sigte — klockan skall åtminstone alltså vara nio innan det sker. Om jag begifver mig i väg klockan sex på morgonen, skall jag ha tid nog. Jag gick tillbaka till tältet, såg till mina sjuka och gick derefter förbi skildtvakten utanför den jordvall som omgaf vårt läger. — Det är visst fiender häromkring, herre, sade soldaten; jag hör schakalerna tjuta och hundarne skälla derborta. Jag brydde mig ej om hvad han sade utan gick vidare i den stjernklara natten. Jag längtade efter min befrielsetimma och ansträngde mina ögon för att följa den riktning våra kolonier tagit samt lägga märke till de spår de efterlemnat i den fuktiga marken. En gång spratt jag till vid ett lätt buller i gräset, och jag inbillade mig, att något rörde sig ej långt från mig; men det var naturligtvis blott en fyrfoting. Jag släppte åter kolfven på min pistol och vände om för att begifva mig tillbaka till lägret. Ater rörde det sig i gräset. Jag stannade med handen på min revolver. Plötsligt blef jag gripen om handlofvarne och innan jag kunde uppgifva ett rop, kände jag att en munkafyel trycktes in i min mun. Jag blef slagen