Göteborgsposten – 2 oktober 1868, sida 2

upprorsmakare, skulle de just välja en sådan natt till att angripa oss. Han hade knappt upphört att tala, förrän man hörde gevärsskott. — Se så, fortfor han, der ha vi dem; det var just dem jag talade om. I ett ögoublick sprungo vi upp; vi fattade våra sablar och pistoler och störtade ut ur tältet. Knappt voro vi till häst, förrän vi vid skenet af blixtarne sågo en skara hvitklädda ryttare rida emot oss. Att möta angriparne i ordentlig slugtlinie var ej att tänka på. En liten förhöjning i terrängen framför vårt läger kom oss till hjelp, och på mycket kort tid hade vårt folk intagit en ställning der. — Varen nu lugna mina barn, sigta lågt och skjuten ej förrän de äro nära invid oss, ropade Dobson. Vi kunde höra fiendernas skrik och tjut genom det larm deras hästars hofslag frambragte. Blixtrane belyste den turbanklädda horden; vi sågo mörka ansigten och btanka klingor och deras hästars framsträckta hufvuden; straxt derefter kommo blixtrane srån värt folks karbiner och pistoler samt från våra två kanoner. Men de voro redan tätt inpå oss, och straxt efter den första salvan vore de i handgemäng med våra ryttare. Man kunde se deras hvita turbaner och kappor mellan träden och våra skyttar fällde åtskilliga af de svarta ryttarne till marken. Det dröjde ej länge, innan vi åter sågo den fiendtliga skaran taga till flykten öfver slätten. — Efter dem, ropade Dobson, jag skall lära dem att