Göteborgsposten – 2 oktober 1868, sida 2

— Intet, öfverste, med undantag af hvad ni måhända skall finna i dessa depescher. — Har ni något att berätta? — Bj mycket, vi ha varit på jagt efter on hop slynglar, som emellertid lyckades att undfly. De voro just lägrade på samma ställe der vi nu äro, och de måtte ha haft en skärmytsel med de våra, ty vi ha funnit en sårad man. Det är rent förb—t att vi aldrig kunna få fast någon af dem. Tre tält voro allt hvad som fanns för styrkan der. — Jag hoppas Beecher har något att äta åt oss. Om det blir starkt regn kunna vi ej tåga af förrän solen gått upp; hästarne skulle slita alltför ondt. — Skall det regnna, vill jag bara önska att det sker snart, så att man kan veta hvad man har att rätta sig efter anmärkte den unge officeren. — Den önskan kan ni snart få uppfylld, sade en man med vacker klangfull stämma, i det han trädde in i tältet hvarest vi suto. Det var doktor Mac Bride, till hvilken jag aflemnade min skrifvelse. — Aha, det är Growl som skickar ett nytt lam till slagtarbänken; men ni är välkommen, herr Brady, vi skola göra hvad vi kunna för er. — Låtom oss gripa oss an med middagen, det är ej sannolikt att vi få så lång tid att äta på. — Huru går det med era patienter? frågade öfversten. Är han soldat eller ej, han, er landsman? — Ja, ifall ni stode en stund och hörde på hans feberfantasier så skulle ni tro att han vore öfvergeneral eller guvernör åtminstone. Han har stark feber och är svag