Göteborgsposten – 2 oktober 1868, sida 1

komma fram på himlen, bebådade ett åskväder. De infödda ryttarne som hörde till löjtnantens folk sågo sig oroliga omkring. — De ha sett färska spår af elefanter som måste tillhöra fienden, förklarade löjtnanten. Der kan ni sjelf se både spår af elefanter och hästhofvar i samma riktning som vi skola hän; vi måste passa på — se så, nu är det något rasande. Hvad är det, Jemadar? Den gråskäggige krigaren höll upp ena handen för ögat och stirrade ut i vestlig riktning. — Det är en afdelning kavalleri; der synes ett moln af damm som kommer allt närmare. Alla ryttarne reste sig upp och stirrade oroligt i den antydda riktningen. — Ser ni elefanter, sahib? frågade den gamle, vänd mot löjtnanten, som stigit af hästen och nu stod och stödde sin kikare mot en lans; dem kan man först och främst se, de äro svarta och stora. — Allt väl, Jemadar, svarade officeren och sprang muntert i sadel; det är de våra, Gudskelof! Det besparar oss många mil, vi kunna nu rida lugna. Dammskyn närmade sig en klunga träd och lade sig derefter så småningom, så att vi kunde se att männen 2— git af hästarne för att kampera. Då vi närmade 088, galopperade ett par officerare emot oss. De voro båda unga män; den ene, öfverste Dabson, var hög, mager och mörk med svarta ögon och yfvigt svart hår och skägg; den andre var blond och blåögd. — Hvad nytt, Eustace? ropade de till min ledsagare,