Göteborgsposten – 1 oktober 1868, sida 2

grafdepescher afsånda i vild upphetsning — feberaktiga korreshyondensartiklar utgjorde allt hvad vi kunde få — och från Auripore var det alldeles intet nytt. Huru längtade jag ej att komma i land och hvilken glädje var det ej för mig då vi en morgon gledo fram öfver Hoogleys böljor och sågo Caleuttas tornspiror och Garden Reacks mastskog i fjerran. En gammal sergeant kom akterut och förde handen till mössan. — Herr major, jag vet ej om ni lagt märke till att det är en massa fiender församlade på kusten; vi kunna i all beqvämlighet skjuta ned några af dem härifrån, ty afståndet är blott 600 alnar. Wilmot smålog. — Jag trodde att ni varit i Indien förr, sergeant; kan ni ej se att det är kulier och fiskare, men ej fiender. — om förlåtelse, herr major, men jag trodde att vi skulle skjuta så snart vi sågo några infödda, ty jag har läst i tidningarne att de allesammans äro våra fiender. Indien! Ändtligen var jag då der, i detta land hvarest jag var född och der min fars ben hvilade — hvarest min själs tillbedda befann sig midtibland faror och rysligheter. Jag skulle alltså få se det land som varit föremål för mitt hopp och min längtan! I stället för rask handling följde det mest pinsamma och tråkiga uppehåll. Vi kunde ej straxt rycka upp i det inre. Hela landet var under vapen. IIufvudstaden måste beskyddas. Den tillstädesvarande styrkan var blott ringa. Caleutta skälfde af fruktan, Om natten smögo sig de in