Göteborgsposten – 1 oktober 1868, sida 1

med afseende på rosan säger jag: — Det är många år sedan vi båda sägo hvarandra. — Jaså, svarar hon stolt och kallt, och hvar då om jag får fråga? Jag har aldrig varit utom Indien; jag är född der. — Ni har dock varit till sjös förr, om jag ej misstager mig, säger jag; det var ombord på det gamla Ross-shiro då ni var mrs Brady. — Mrs hvem? säger hon. — Mrs Brady, svarar jag. — Kapten Tadger, säger hon och ser mig stadigt i ansigtet, under det hennes röst lät litet vredgad, hur gammal är ni? — Jag sade henne det, men drog naturligtvis ett par år ifrån, som vi alla göra, när vi äro öfver fyrtiotalet. — Ja, då kan jag berätta er, kapten Tadger, säger hon, att ni aldrig blir en vis man; jag är rädd för att ni förlorat minnet, hvilket för öfrigt är mig alldeles likgiltigt. Men kom ihåg alt om vi båda skola fortfarande vara vänner, tillade hon och framräckte småleende handen, så är mitt namn Allayne och ni har aldrig förr sett mig. Derefter trippade hon ned i hytten, under det jag ej visste om jag stod på hufvudet eller fötterna. — Och hvart skulle ni då resa? frågade jag. — Jag skulle från Bombay till Liverpool, och hvem nu än damen var, så reste hon straxt efter ankomsten till sistnämnda ställe med ångbåt till Dublin. Det vet jag deraf att min andre styrman hjelpte henne med hennes koffertar — men jag säger ännu en gång, att ifall det ej var mrs Brady så vill jag förlora synen för alltid. — Kapten Tadger, ropade hr Brittles, det är en krigsångare i nordvestlig riktning som signalerar oss; han har afskjutit ett skott och hissat engelsk flagg.