Göteborgsposten – 29 september 1868, sida 2

Insändt.) Vid en tjonstomans död. Ej jordens dag du skådar mer, Ditt arbete är slut; Ditt stoft i grafven sänkes ner, Och du får hvila ut. För dig var Sparsam lifvets fröjd, Din väg var mödans stråt; Men städse tålig och förnöjd Ett torftigt bröd du åt, Och verkade med redlig id Och trohet i ditt kall, Och njöt af hjertats stilla frid Bland tidens oro all. Och vid din graf det sägas må — Din hågkomst är det värd — Att god och from du var som få Och utan svek och flärd. Väl sällan öppnades för dig Den prunkande salong, Der lyckans barn förlusta sig, — Ack själlöst mången gång. Dig aldrig blef sorunnadt fly Från stadens bråk och larm, Att hemta kraft och helsa ny Invid naturens barm. Men innan handen än blef matt Väl stundom, glad i håg, Vid ditt piano nöjd du satt Och lät på toners våg Din ande nalkas mer och mer Den ljusa himlasal, Der i ovansklig skönhet ler Det höga ideal. Dock — icke här det skådas får I dödlighetens land, Men först när själen frälsad står På evighetens strand. Så hoppas, att han nu det ser, Och torka smärtans tår, Du syster, som till Herran ber Vid älskad broders bår.