Göteborgsposten – 29 september 1868, sida 2

och med den kom en annan afskedsscen. Det var hr Bates och gamle major Turnbull som jag nu skulle säga farväl. De voro begge förvånade öfver mitt förändrade utseende och mitt jemförelsevis goda lynne. — Och nu vill jag säga dig farväl för alltid, min käre Terence, sade min gamle förmyndare. — Min käre, käre gamle vän! Ni skoll med Guds hjelp lefva länge nog till att önska mig välkommen tillbaka. Kom ihåg att om fyra eller fem år är jag här igen. — Ack, om fem år skall jag vara tio år äldre än det vanligen tillåtes en menniska att lefva. Nej, nej, låtom oss ej tänka på det. Turnbull deremot dör nog inte, han blir yngre för hvar dag. Men, för att tala allvarsamt, ehuru Lough-na-Carra är förloradt, så skall du dock i ett för allt ha en inkomst af 700 pund om året i arrende för de andra ställena, och det är ändock ej så illa för en ungkerl. Hvarför vill du ej öfvergifva armåen genast? Du har vunnit dig ett godt namn. Ifall du vill praktisera kan du ju nedsätta dig i Coolbawn, när huset blifvit iordniogstäldt, eller ock kan du låta bli att praktisera. Tag ditt afsked innan regementet afgår till Cap! Hvad skall du ut till Indien att göra? Du sticker ju hufvudet in i lejonets — det vill säga tigrarnes gap och utsätter dig för hennes ränker och för feber, kolera, Fraser och alla andra faror. — Bäste herr Bates, försök ej att öfvertala mig, jag har fattat mitt beslut. Hvad som än må ske, afgår jag med regementet till Indien, och jag har en känsla af att et ännu finnes en liten gnista af godhet i hennes hjerta.