Göteborgsposten – 29 september 1868, sida 1

pore, vill jag hoppas. Jag förmodar att ni skrifvor oss till, och Mary eller jag skola nog svara er. Mary avarade: — Ja, ej sant, ni låter oss höra af er? — Hennes allvarliga ansigte antog för ett ögonblick en glad pregel då hon tillade: — Ert regemente går till Indien, vi se hvarandra alltså åter. Det är åtminstone en tilldragelse som jag kan motse med nöje, Terence. Det skall mildra något af den sorg, med hvilken två så gamla vänner som ni och jag skiljas åt; ej sannt, bäste onkel. — Jo, anmärkte sir Denis i något sötsur ton, vi säga ju ej hvarandra farväl för cvigt; vi träffas ju dessutom sannolikt på Malta, innan jsg afreser till Indien. Detta skulle emellertid ej ske. Regementet blef uppehållet längre än vi väntade, trarsportbåtarne blefvo fördröjda, och då vi uppnådde Valette var postångaren med sir Denis och Mary ombord redan afgången till Alexandria för några dagar sedan. Mrs Desmond reste tillsammans med mig; hon var sjuk och lidande och jag tog vård om henne. Småningom uppstod en närmare bekantskap mellan oss, som slutligen öfvergick till ren vänskap. En afton vågade jag häntyda på giftermålet, som blifvit så plötsligt afbrutet genom hennes ankomst till Balaklava. — Det var en Guds skickelse, svarade hon; Mary skulle ha blifvit olycklig, ifall Gerald gift sig med henne, ty hon älskade honom ej. — Huru vet ni det — älskade hon honom ej? — Det har hon sjelf sagt mig, Hon yttrade: Det