Göteborgsposten – 29 september 1868, sida 1

ett -etycke dvar till grafven, och denna har i stället redan öppnats för den unge, hvars jordiska öga släckts, hvars hjerta stannat. Det jordiska lifvets morgon har uppgått i den eviga morgon, på hvilken det aldrig varder någon ände. Med smärta emottog mången inom detta samhälle i går sorgeposten, att den unge presten Ernst Björck, son till detta stifts biskop, vid nyss fyllda tretio år i går på morgonen bortryckts af den stränge skördemannen, hvars lie så ofta träffar just dem, som vi helst skulle vilja ha qvar, för att verka på jorden. Genom sitt öppna väsen, sin ovanliga talang som andlig vältalare, sin kärleksfulla uppfattning at prestens kallelse, hade han under jemförelsevis kort tid lyckats härstädes vinna en talrik krets af tillgifna åhörare och varma vänner. Han bar ej ofördragsamhetens hårda ord på sina läppar, de rördes mest för att förkunna försoningens glada bådskap. För honom var den sanna religionen kärleken, i hvilken de olika trosuppfatiningarne kunde förena sig, såsom solstrålarne samlas i en prisma, och fridens ljufliga ord ljödo derför oftast under det tempels hvalf, hvars församling så nyss lyckats fästa den lofvande unge mannen vid sig. Det är ej blott den talrika kretsen af vänner här, som sörjer. Budet om hans bortgång skall äfven försänka i smärta den inskränktare krets af likstämmiga kamrater, som han lemnat efter sig i lärdomsstaden Upsala, med hvilkas sånger tonerna från hans oftast för episk skaldekonst strängade lyra så ofta blandade sig, rena, klara och fridfulla som den ande, hvars uttryck de voro. Hans diktalster äro undertecknade af signaturen Daniel. Djupt försänkta i sorg stå den hädangångnes anhöriga, hvilkas älskling han var, kring den så tidigt redda dödsbädden klagande i undergifven ödmjukhet: Herran gaf och Herran tog, Välsignadt vare Herrans namn!