Göteborgsposten – 29 september 1868, sida 1

Ernst Daniel Björck. sVäktare, hvad lider tiden ? spörjer den åldrige och lefnadströtte, der han stapplar fram mot grafven, hvilken, synes det honom, dröjer alltför länge att öppna sig. Ar det skymning, nalkas natten? — Nej, det är morgon, strålande ljus morgon! ropar den unge, som i detsamma skyndar förbi med lågande blick och svällande bröst. Och hvarföre skulle icke hans blick låga, då den tändts vid de rika förhoppningarnes fackla? Hvarför skulle icke hans bröst svälla, då det höjer sig som ett hvalf öfver ett ädelt, af mod och förtröstan klappande hjerta; då det inrymmer lyckliga känslor af vunnen tillgifvenhet och grundtast beslut att verka i det kall, han valt sig? Och hvilket beslut, hvilket kall! Ett beslut att kasta det eviga lifvets skimmer genom ordets makt öfver de om dess sanning ofta tviflande, för dess glans blinda menniskorna. Ett beslut att kläda detta ord i kärlekens, framför allt i kärlekens, i försoningens, i mildhetens och fördragsamhetens drägt. Ett kall, som skall taga arbetsdagens alla timmar i anspråk, om det rätt uppsylles; ett kall som kanske kräft offret at mången ynglingens dröm, som stängt till öppningen för idyllens gömslen, för att istället drifva sin bärare ut i lifvets hvimmel, till den mångsidiga verksamhet som höfves presten. Men ännu har den lefnadströtte gamle