Göteborgsposten – 25 september 1868, sida 2

Från Utlandet. Våra läsare erinra sig säkerligen Alexandre Dumas fängslande roman Grefven af Monte-Christo och de oerhörda skatter, i hvilka han tumlade sig och med hvilka han tillfredsställde sina önskningar. Med den fulländade stilistens trollkraft sökte förf. att i detta arbete lösa problemet om, huru rikedomen kam, genom den ofantliga makt den innebär, nästan ställa sin innehafvare utom samfundet, på samma gång den gör honom till domare och sjelt exekutor öfver personer, hvilka den allmänna lagens arm ej förmår drabba. Det låg i den glans, som utströmmade från Monte-Christos skattkamrar och från den orientaliska prakt, hvarmed han omgaf sig, någonting som bländade, men äfven tjusande fängslade. Och likväl vann man blott ett ? vid arbetets slut. Der låg ingen försoning — den mäktige hade ej begagnat sina skatter så som de kunnat användas, honom sjelf till frid och menskligheten till välsignelse. Dessa tankar runno oss i minnet, då vi uti engelska tidningarne läste beskrifning om huru en ung man trädt i besittning af en Monte-Christos rikedomar, neml. den för några dagar sedan myndig bläfne markisen at bute, som eger en årlig inkomst af 5,400,000 rdr 8. rmt, hvilken summa tillochmed skall med hvarje år ökas ännu mera, om dess innehasvare rätt förvaltar densamma. Flera skotska grefskaper, flera dylika i Wales, ett stort antal engelsmän och en ännu större befolkning af irländare, hvilka ha sysselsättning i markisens koloch jerngrufvor, hamnar, dockor, varf och fartyg, delade hänförelsen vid hans myndighetsdag, firad med illuminationer, fyrverkerier, triumfbågar, ofantliga banketter, ändlösa processioner. Man kan döma till dessa festligheters omfång deraf, att ej mindre än 40 rikt utsmyckade ångare eskorterade markisen öfver Bristols kanal till Cardiff. Detta var ej heller underligt, ty Cardiff, som är den fjerde hamnen i ordningen i Storbritannien, skapades af markisens far, hvilken fann det såsom ett litet fiskläge. 5,400,000 rdr om året — eller c:a 14,794 rdr om dagen i inkomster, jemte medvetandet att desamma kunna ytterligare ökas i oerhörd progression! Det finnes ej någon konstitutionel monark i Europa, som har en sådan summa till sitt fria förfogande. Det kan vattnas en i munnen — men man gripes på samma gång af en annan besynnerlig känsla: det är en känsla af det stora ansvar, som hvilar på egaren af dessa skatter. Man spörjer sig sjelt: Skall marquisen af Bute begagna dem så som Monte-Christo använde sina, d. v. s. skall han utse sig sjelf i högfärd till ett slags försyn och nyttja dessa mäktiga medel endast i sina egna-önskningars och lidelsers tjenst, eller skall han ställa dem till den menskliga utvecklingens tjenst och sprida omkring sig den välsignelse, som penningen kan gifva, då den rätt användes, i stället för den förbannelse, som annars klibbar vid dem? Må hans egna ord vid myndighetsfesten lemna svaret. Han eade: Jag är besluten att med Försynens bistånd egna mitt lif åt utvecklingen af den förmåga, som blifvit mig beskärd, att göra menniskor lyckligare, bättre, renare och mera välmående, än de äro. Det är ett godt löfte, och på den vägen kunna hans millioner uträtta mycket. Vi skulle vilja ställa dem framför rikedomen i allmänhet, såsom innebärande kristendomens menskliga bud, rätt uppfattade. I sanning, sådana töresatser uttryckta i handlingar skola öfverglänsa hvarje gyllene epitaphium i marmorn, och de skola gilva sin egare kraft att mäktigt ingripa i den sociala ombildning, som f. n. söker genombryta hela det menskliga samfundet. om marquis af Buto håller sitt löfte, skall han i alla händelser kunna uträtta vida mera godt, än dessa sjukliga utopier och fåfängliga drömmar, åt hvilka en del arbetare eller rättare deras ledare hängitva sig, då de såsom på kongressen i Brissel antaga satser, hvilka skulle, tillämpade i verkligheten, skapa öknar i stället för att gilva rikare fruktbarhet. Bland sådana satser må nämnas resolutionen, att ränta på kapital är, under hvilken form hon än upptages, ett värde, med hvilket man beskattar dagens arbete till deras vinst, som redan riktats genom gårdagens arbete. Om elt dylikt antagande blefve allmän norm, skulle alla de industriela och andra företag, som nu lofva att lända menskligheten till så stor välsignelse, uteblifva. En arbetare från London anmärkte å kongressen äfven mycket riktigt: -Huru skulle det gå med sådana företag som t. ex. atlantiska telegrafen, om ingen ränta medgass på de i dem nedsatta penningar? Vinsten från gårdagens arbete, förvarade i form af kapital, lemnar medel till dagens arbete, och isynnerhet för sådana stora, menskligheten i allmänhet gagnande företag som den atlantiska kabeln. Satsen om räntans borttagande från kapitalet, jordens ställande under staten och förvaltning af stora föreningar med unnhäf.