Göteborgsposten – 24 september 1868, sida 2

henne — min Rose, min egen älskade flicka, jag menade det ej. Under det han talade hade Rose ryckt sig lös från sin onkel; hon sträckte armarno i vädrot och med ett förfärligt skri föll hon ned på däcket, som om hon blifvit stungen genom hjertat. X. Ett gryende hopp. Till den scen jag beskrifvit erfordrades blott ett par sekunder, men den förändrade mångas öde. Sir Denis Desmond samlade all sin stolthet för att dölja det sår, som blifvit tillfogadt den enda lefvande varelse som han i verkligheten älskade, och Mary? — ja, hon hvarken svimmade eller brast i tårar, utan åtnöjde sig med att dölja sitt hufvud invid onkelns bröst, liksom om hon ville undvika att se Geralds eländiga ansigte, och på detta sätt blef hon stående, tills den olyckliga flickans hjertskärande rop nådde hennes öra. Då glömde öch förlät hon på en gång allt och tog den stackars Rose i sina armar. Sir Denis drog henne med fasthet bort; ehuru han rördes af Rosces lidande gjorde dock åsynen af Gerald honom obeveklig. (Forts.) 7