Göteborgsposten – 24 september 1868, sida 2

Från Utlandet. Förryssandet af det stora ezarrikets vestliga guvornementer (Lithauen och Ukraine) utgår isynnerhet från tvenne fraktioner: den strängt nationala, i spetsen för hvilken står den bekante utgifvaren af ÅMoskwa Tidning, Katkow, samt dennes båda bundsförvandter, ministrarne Miljutin och Selnni, och den kyrkligt ortodoxa. Under det att den förra inser omöjligheten af katolicismens fullständiga tillintetgörelse och derför med framgång gör propaganda för det ryska språkets införande i den romerska gudstjensten, svärma de kyrkliga ifrarne för tanken att med rättrogenhetens tillhjelp kunna tillintetgöra alla polonismens och latinismens qvarlefvor. Den egentliga härden för detta specisikt kyrkliga parti är kejsarinnans närmaste omgifning. I spetsen står den kejserlige biktfadren och ötverstepresten Bashanow; förutom honom utöfva tvenne damer, grefvinnan Antoinette Bljudow (dotter till den aflidne presidenten för riksrådet och syster till ryske gesandten i Dresden) och den fordna hofröken Tutschew, det största inflytande. Fröken Tutschew är sedan omkring två år tillbaka gift med den i Moskwa boende redaktören för slavophil-tidningen Moskwa, Iwan Aksakow, står i ständig brefvexling med kejsarinnan och utöfvar på denna ett lika betydelsefullt inflytande som på sin man, hvilken fullföljer alldeles samma riktning och dagligen predikar, att Polen och Lithauen först då skola bli ryska, då de blifvit rättrogna och frigjort sg från den vesterländska latinismens ok. I Petersburg vet hvar och en huru stor den roll är, som denna fromma, d. v. 8. principielt intoleranta krets spelat uti det olyckliga Polens historia, och att den propaganda, som det ryska presterskapet bedrifver bland Lithauens och Hvita Rysslands landtbefolkning, ledes och organiseras från denna medelpunkt. Det råa arbetet7, d.v.s. de rättrogna missionärernas understödjande at det erforderliga antalet kosacker och gensdarmer, ombesörjes naturligtvis af de ifriga guvernörerna och kretscbeferna, och den högre förvaltningen i Vilna har ofta fullt upp att göra, för att kunna dämpa missionens allttör stora ifver och förebygga förvecklingar med landtbefolkningen, hvilken ännu alltjemt är till ett öfvervägande flertal katolsk. Under sommaren 1867 tillbragte den of