Göteborg. möjligt dragas inför offentligheten, enär häri det bästa korrektivet torde ligga mot oskickets fortsättande, meddela vi här den ifrågavarande uppsatsen, hvilken är så lydande: Vi erinra oss litet hvar det obehagliga intryck, som anmärkningarne rörande åtskilliga riksdagsmäns reseräkningar gjorde på allmänheten. Man harmades öfver dessa folkets utvalde, som skrifvit falska räkningar och man hånlog öfver det missöde, som hindrat åtskilliga andra rikshushållare att för siva resor begagna den beqväma och billiga sjövägen och istället tvingat dem att välja den obeqvämare, för kronan dyrare, men för dem sjelfva mera inbringande landvägen. Huru vidrig hela denna historia ån är, så torde den likväl, liksom andra obehagliga sanniugar, medfört gagn; ty man har börjat tänka på missbruk, hvilkas tillvaro man förr ej uppmärksammat, och både mundtligen och skriftligen erinrat oss om tillvaron af tillskurna reseråkningar, tillverkade beklagligen mest af folkets ombud vid möten, i komitåer, landsting o. s. v. Så lärer det sällar, om nägonsin, inträffat, om man får tro reseråkningarne åtminstone, att ombud från aflägsnare kustorter kunnat för sina officiella resor till lansrosidenset såsom andra menniskor begagya ångbåt, eller att ombud fån norra och mellersta Öland kuunat resa den kortaste och rakaste vägen, utan nödgats resa den långa, krokiga vägen öfver Refsudden. Resorna från de nordliga kustorterna hafva derigenom blifvit för det all männa mera än tre gåoger dyrare än önskligt, och de öländska reseråkningarne gått rent af in i det vidunderliga. Så veta vi t. ex. att resan fram och åter mellan Borgholm och Kalmar med ångbåt länge kostat 4 och nu kostar 2 rdr; men den billigaste oss bekanta reseräkningen utvisar, att den blandade landoch sjöresan öfver Ressudden kostat 24 rdr 83 öre eller mera än tolf gånger hvad en ångbåtslägenhet nu kostar. En resa från och till en plats på östra Öland, nästan midt emot Kalmar, som för en vanlig resande efter 2 hästar skulle kosta 7 a 8 rdr, har kostat 32 rdr 80 Öre, andra exempel att förtiga. Oaktadt denna stora prisskillnad ha, som det vill synas, ombuden från norra Oland aldrig kunnat komma till Kalmar och hem igen utan att krångla sig sram öfver den dyra och besvärliga Refsudden. De flesta ha derjemte varit nog olyckliga att blifva utsatta för prejeri af båtkarlarne. Endast ett ombud, så vidt vi kunnat upptäcka, bar kommit lyckligt öfver sundet för 2 rdr 69 öre, ett belopp som icke finnes i taxan, men de öfriga ha ej sluppit fram för mindre än 4 rdr 50 öre, ehuru färjan n:o 1, som rymmer 10 personer och 200 k.f. säd, i batlega och afloning till besättningen ej kostar mera än 3 rdr 50 Öre enligt taxan, som vid 25 rdr vite ej får öÖlverträdas. Samma oblida öde, nemligen att blilva prejade, har äfven förföljt de ombud, som passerat södra delen af sundet. De hafva ej kunnat komma öfver sjön från eller till annan plats än Beyershamn, der ingen ångbåt lägger till, och för enkel öfverresa måst betala somliga 4, andra 5 rdr, ehuru en plats på en färja kostar 12, högst 25 öre, och hela den största färjan 4 rdr 50 öre. Man finner häraf, att hvarje ombud mellan Kalmar och Beyershamn begagnat någon af de större sarjorna, man kan icke uträkna hvilken. Det måtte vara trefligt utt så der resa ensam i en stor och bastant ölandsfärja, som rymmer minst 40 å 50 personer! Måhända vore det lika gentilt att gå med ångbåt för 25 3 50 öre personen. Småländska ombuden ha icke beböft resa så krokiga, krångliga vägar och ej heller blifvit så uppskörtade; men ett oblidt öde har hindrat äfven dem att begagna ängbat. Alla hafva rest landvägen, skakats och farit illa samt förskjutit de dyra skjutspenningarne. Bland riksdagsmännen funnos äncå åtskillige, som reste med ångbåt och rättade sin räkning derefter. Vi medgifva dock gerna, att hvarje ombud har rätt att resa till lands eller till sjös enligt egen smak. Vi anteckna blott som en märkvärdig handelse, att ångbåt nästan aldrig begagnas af länsombud. Vi hafva antagit, ty vi veta med bestämdhet ingenting annat, att ombuden rest de vägar och blifvit prejade på de sätt reseräkningarne angifva. Med dessa antaganden är det för oss tydligt, att ombuden icke rätteligen förfarit; ty de kunna icke hafva rätt att resa krokvägar och lata preja sig, med anspråk att få sina kostnader dervid ersatta af allmänna medel. Det allmänna kan ju ej vara sky digt betala de utgifter, som uppkomma genom ombuds okunnighet om rätta och närmaste vägen till och från sitt hem, eller af deras oförmåga att reda sig med oförskämda särjkarlar. Hafsva de deremot icke rest den väg, hvilken de i reseräkningen sagt sig hafva rest — — — — ja, då veta vi alla, huru ett sådant förhållande benämnes. Vi hålla dock före att dessa resor och räkningar ej böra bedömas allt för strängt. De grunda sig på gammal bland tjenstemän och ombud häfdvunnen praxis, som har sin förklaring i fordna ofullkomligare kommunikationsanstalter, till följd hvaraf mången trott sig vara i sin goda rätt. Missbruket är dock så påtagligt, att det ej torde bebölva mera än påpekas för att rättas af hvarje ombud med rättskänsla och heder. Det vore sorgligt, om man i det allmännas, namn skulle beböfva yrka på kontroller öfver sina ombuds åtgöranden i sådana full. Resereglementet sör kronans tjenstemän bjuder, att den som reser i allmänna ärenden skulle godtgörag för resa den kortaste vägen och för det sätt att färdas, med skjuts, på ångbåt eller pa jernväg, som för resan verkligen begagnas, samt att annorlunda uppgjord räkning skall som tjenstefel anses. Man tyckes tro, att detta ej gäller för ifrågavarande ombud. För oss är det dock tydligt, att hvad som är orätt och ett fel hos tjenstemannen, äfven måste vara det hos ombudet, och att det som är rätt och pligt för den ene, äfven i detta fall måste vara rätt och pligt för den andre. En högtidlig begrafning egde rum i Strömstad sistl. Fredag då till sitt sista hvilorum fördes stoftet af ryske och danske v. konsuln derstädes J. G. Stiegler, som d. 11 d:s, träffad af ett slaganfall, afled vid närmare 70 års ålder. Strömstads samhälle har i den aflidne förlorat en af sina bästa kommunal