Göteborgsposten – 22 september 1868, sida 1

Hav DtuULUD DRIIIYCISC al Halla ua. Alla: lasarettsoch kurhus-direktionens framställning om särskildt anslag till utgifter under de första månaderna af året, intill dess kurhusmedel kunde från landtränteriet erhållas, jemte revisorernas yttrande häröfver, föranledde, i enlighet med revisorernas för kurhusräkenskaperna tillstyrkan ej till någon åtgärd. En årlig pension af 60 rdr beviljades åt kokerskan Maria Olsson vid länets lasarett och kurhns. Kgs bfhdes skrifvelse d. 5 Sept. 1868, med lasarettsoch kurhusdirektionens förslag till afgift för vid lasarettet vårdade betalande sjuka jemte kgs bfhdes yttrande deröfver remitterades till förvaltningsutskottet. Till samma utskott remitterades kgs bfh des skrifvelse af samma dag med lasarettsoch kurhusdirektionens förslag till utgiftsstat jemte kgs bfhdes yttrande deröfver. Af riksdagsmannen J. Rundbäck hade inlemnats en motion om att landstinget under förutsättning att minst hälften af samtliga landstingen, såsom vid dem alla töreslaget blifvit, fattade samma beslut, skulle bidraga till utgifvande af en tidskrift för landstingen, dels igenom att vid landstinget fattade beslut, jemte ett exemplar af tingets öfriga tryckta törhandlingar blefve öfversände till den komite för tidskriftens redaktion som af Stockholms landsting kan varda nedsatt, jemte 100 exemplar af tidskriften skulle reqvireras; — dels derigenom att landstinget ville årligen anslå ett belopp af 100 rdr för nämnde tidskrift, samt dessutom första året 25 rdr, för utgifvande af ett sammandrag af föregående landstings heslut. Detta förslag gillades, sedan det af flera talare blifvit förordadt såsom ändamålsenligt. Sessionens verksamhet hade såsom man finner, hittills hufvudsakligen gått ut på att remittera ärenden; men nu kom en motion af Joh:s Berntsson i Kaflanda, hvilken var bestämd att framkalla en längre ganska intressant diskussion. Motionen hade ordagrannt följande innehåll: Sedan Landstinget tillkommer att rädslä och besluta om angelägenheter, hvilka afse den allmänna bushållningen m. m., inom länet, och landthandeln inverkar med så skadliga följder, att landtmannen derigenom till större delen påskyndas en allt för tidig undergång till fattigdom och elände, ty innan bandlande å landet fanns i kommunerne, så gjorde hvar och en nytta af sin, om än ringa skörd å sin jordlapp till sin och sitt busbålls föda eller uppehälle som ofta räckte året om, nu deremot så fort skördetiden är inne ser man torpare och bönder i mängd rikligen förse sig hos desse närboende handelsmän, med specerier och drycker, som de utom så Jägligt tillfälle kunna lätt undvara; och lemna derföre i sticket den lilla skörd de ega, som de på dylikt sätt sålunda på en eller två, ja högst tre månader förslösa; och blifva så tiggare och betlarestafven öfriga år.ts sysselsättning, och då få ju den öfriga allmogen äsven vidkännss följderna, som så fräta kring sig i samhällena. Ja, utan att handlanden sjelf vet det, alstras deraf likväl tjufnader m. m. på flera sätt, i ty, handlanden köper ju utan afseende på, om varan är stulen, från mannen eller hustrun, från fader eller moder, från busbonde eller husmoder, hvilket han ej heller kan förekomma om än vilja funnes derför. Landthandeln är således högst skadlig, ja skadligare än mången det föreställer sig, hvadan jag härmed till Landstinget hemställer om icke beslut kan fattas, att till K. M:t ingå med under, anhällan om ändring i Handelsfrihetsförordningen, på det sätt, att ingen handlande finge nedsätta sig och drifva handel i en kommun, derest icke kommunaleller sockenstämma sådant sunne nödigt bevilja. Ordf. erinrade om att detta var ett ärende, som egentligen angick allmänna lagstiftningen, men ban ville dock upptaga ärendet till behandling under antagande att motionen rörde några för Göteborgs och Bohus län egendomliga omständigheter. Haradsh. Svalander medgaf att äfven den bästa sak kunde missbrukas, så äfven bandelsfriheten. Man kuode i alla fall ej något härvid åtgöra, då saken rörde hela riket. . Pastor Blidber9 önskade, att något måtte vidgörag för det ölverklagade ondas botande. Häradsh. Berger framställde gagaet af landthandeln, bestående deri, att både tid och arbete genom densamma sparades för allmogen. Landthandeln vore till förlust för städerna, men tal. ville dock försvara den. I den mån som landtbefolkningen, hvilken vore lika förståndig som stadsinnevånarne, blef van vid handelsbodarne på landet, skulle den lika litet sresas af dessa som stadsbon frestades af de med långt mera lockande saker i butiksfönstren. Landtbon behöfver ingalunda någon förmyndare. Pastor Blidberg erinrade om att motionen ej afsåge att alldeles borttaga landthandeln. Hr Ordf. eriorade att förordningen om handelsfriheten på landet ej varit något hugskott af k. m:t, utan att den antagits sedan den på riksdag efter riksdag förordnats — icke minst af bondeståndet. Art åt kommunalstämma öfverläta att bestämma om landthandel fingo idkas inom kommunen skulle leda till monopoler, ty lätt blefve derigenom en eller annan gynnad. I längden mår folket bäst af att få åtnjuta sin lagliga frihet. A. Eliasson påminte om huru länge man sträfvat efter näringsfrihet. Började man nu inskränka den i ett afseende blefve den snart inskränkt i andra och slutligen stode vi tillbakaflyttade midt in i skråväsendet. Ch. Hansson yttrade, att hvad som mest skadar vid landthandeln är den för längt utsträckta krediten. Riksdagsm. Rundbäck erinrade om, att det söreslagna botemedlet ej hjelper för dem som, som vill ruinera sig. Botemedlet finnes blott i högre upplysning. Häradsh. Svalander hade ej hört att landthandeln i sig sjelf är förderflig, men väl den dervid på vissa ställen förenade utminuteriogen af spirituoa. Hr Evers erinrade om det botemedel mot miss