Göteborgsposten – 19 september 1868, sida 2

Rättegangsoch Polissaker. Poliskammaren. Kärnan af svenska folket börjar att allt oftare synas inför poliskammaren, än af en anledning, än al en annan. Falska mått och vigter, djurplågeri, försalskade varor — åtskilliga dylika mål tala om en benägenhet Åatt skära breda remmar ur nationens hud, såsom det hette då fråga var om riksdagomänaens reseräkuingar — som ser allt annat än lugnande ut. Såsom exempel härpa må anföras att för några dagar sedan en bonde från Inland till droskegaren Winkrans försålt ett parti haste, som sedermera befanns vara alldeles oduglig. Han hade hafreo förvarad i säckar och då han till spekulanter utbjöd densamma visade sig det öfversta i säckarne vara af utmärkt vacker beskaffenhet. På grund deraf köptes bafren. Då emellertid densamma på köparens magasin hällades tillsammans med den der förut befintliga hafren befanns det att aldra största delen at det nyköpta bestod af sullkomligt obrukbart boss. Anmårkning häröfver gjordes och man fordrade att köpet skulle gå tillbaka samt bonden återtaga den vara han på ett så bedrägligt sä:t sökt pålura sin västa. Men med en oförskämdhet, som påminte om Jöns Påhrssons beprisade bondlugo, nekade ban tvärt bärtill och ville aflägsna sig, ty betalningen hade han. En i närheten befintlig poliskonstapel tillkallades, men medan befallning härom gafs, passade bonden på och sprang upp i bafrebingen samt började blanda tillsammans den der förut befintliga goda säden med hans egen oanvändbara, så att hela partiet blef forördt för köparen. Med anledning häraf blef han uppkallad till poliskammaren. Då målet vidare framskridit skola vi lemna ytterligare drag ur denna karakteristiska historia, så mycket mera som den ingalunda står ensam. I går stod nemligen inför poliskammaren en annan hemmansegare, denne trån Säfve socken, anklagad derfore att han till en kusk hos hr G. Heyman sålt hafre hvilken varit fullkomligt olika med det prof som förevisats och hvilket utgjort grunden för köpets uppgörande. Den hafre han levererat hade nemligen varit uppfylld med pinnar, agnar och annan orenligbet. Målet blef remitteradt till rådhusrätten. Vi anse som en pligt att hädanefter för våra läsare framlägga alla de faror de vid handel med landtfolket äro utsatta, då det visat sig att oskick liknande de ofvan anförda alltmera gripa omkring sig, och skola derföre, ifall förhållandena fortfara att bli lika litet tillfredsställande som nu, äfven framlägga de brottsliges namn. Den person, en skomakaregesäll, som i går åtta dagar sedan till firandet af, vi veta icke hvilken familjehögtidlighet, i skorstensfejare Petterssons hus vid Nygatan i Haga afbrände en bengalisk eld, och derigenom satte hela brandkåren samt ett stort antal örskräckta karingar på benen, erhöll i går för detta tilltag sin dom i poliskammaren. Han dömdes, derfire att han utan föregaende anmälan i poliskammaren anställt fyrverkeri inom staden till 10 rdrs böter. Dessutom skulle han, ifall sådant af staden fordrades, ersätta denna med 31 rdr för de omkostnader, hvilka blifvit en följd deraf, att eldalarm, tack vare skenet från den bergaliska elden, gisvits. Komiskt var att höra de i poliskammaren uppkallade gummornes berättelser om de försök till bergning af sitt bohag som de företagit med anledning af det märkvärdiga eldskenet, hvilket kommit dem att tro, det hela sotare Petterssons uthuslänga stod i lågor. Oak adt ingen fara varit på färde, var specielt en af madamerna ännu i går mycket missnöjd, ja rent af olycklig ölver att hon, då bon ville berga sina saker hos ett grannfolk, fick det ogina svaret, att de sjelfva skulle berga sitt bohag, hvarföre de icke kunde stå till tjenst. Härmed afslöts emellertid skomaskarens lilla fest med syrverkeri, hvilken blifvit honom så opåräknadt dyr.