Göteborgsposten – 19 september 1868, sida 1

ee RH VI f 04 hH 144 7 Bonde till person och sirka 50 är gammal men vålstädad hans Hustru har ordänlig längd med tor och smal kroppsbyggnad något långt ansikte torra ord af dem ömsesidigt. — de medförde 2 eller 3 kostertar skall vara målatt O. 8. på, i stellet för S. E. dessa omialade hafva gort en bedräglig konkurs som är ganska oförsvarlig och derför bar jag stemt dem om ansvar; och desutom fått af Landsböfdinge Embetet reseförbud, och derför anhåller jag såvida de kan träffas att de blifva häcktade och till vara tagna på mitt ansvar och bekostnad. de reser med en betydlig kassa som man kan säga mitt på är stulen. — kan Tit. tillrättaskaffa nämnde personer vill jag be att han telegraforar till stadsfiskalen i M. der jag kan få besked. ty jag är stad på resa vid H. och ämnar att resa till Kjöpenhamn för att söka nämnde personer i hast. — — — d. 10 Sept. 1868. P. P. Smala onämnbara ha, som man vet, någon tid bortåt varit å la mode. En herre, försedd med ett par dylika tätt åtsittande extremitetsomhöljen, möter på gatan en annan person, mindre slaf af modet men särdeles road af att pikera sin nästa. Bevars, min bäste herre, så smala byxor ni har, utbrister den senare och tillägger derefter sarkastiskt,men det är ganska naturligt, ni vill så mycket som möjligt visa edra vackra ben. — Ilå kors, svarade den andre helt lugnt, om någon gör affär af sina ben, så måtte det väl vara ni! Anmärkaren blef flat och teg, ty hans affär var händelsevis — kreatursben. Kyrkomötet i Stockholm. (Ko:respondens til Göteborgs-Posten.) Stockholm d. 17 September. Gårdagens session i kyrkomötet var den betydelsefullaste som mötet ännu upplefvat. Då diskuterades och afgjordes frågan om de återstående prebendepastoratens indragning. Ni erinrar er att det tillfälliga utskottet, som behandlat denna fråga, kade afstyrkt indragningsförslaget, och att endast prof. Ribbing och rådman Björck varit af motsatt åsigt. Förslaget — visserligen icke af omätelig betydenhet — innefattar dock en ganska vigtig fråga. Ett stort antal åhörare hade infunnit sig för att öfvervara debatten. Åhörareläktarne voro öfverfyllda, och i öfra delen at sessionssalen hade äfven flera herrar och damer erhållit tillträde. Man såg der statsrådet Bredberg, general Hazelius, generaldirektör Bennich, frih. Nordenfalk, brukspatron Hedengren, kapten Witt och ganska många prester från landet som hitkommit för denna diskussion. I förbigående vill jag nämna att hvarje session öfvervaras af ett stort antal damer. KI. 10 1 föredrogs det tillfälliga utskottets betänkande, hvarefter prof. Ribbing först uppropades. Med den logiska skärpa oca klarhet i framställningssättet som alltid utmärker denna talares föredrag underkastade han betänkandet en genomförd kritik och framhöll de vigtigaste skälen för prebendepastoratens indragning. . Efter honom fick biskop Björck ordet. Han anförde visserligen åtskilliga skäl tör prebendepastoratens bibehållande, och uttalade sin öfvertygelse vara, att prebendarierna kunde verka mycket godt på sina församlingar, men erkände öppet att han icke sjelf förmått vara kyrkoherde oeh biskop gemensamt så som han önskat, ehuru orsaken dertill icke var bristande nit, utan hans svaga helsa. Han ansåg dock orättvist att icke prebendeförsamlingarno få uttala sin önskan om själasörjare, utan nödgades nöja sig med för dem okända pastorer. För teologie lektorerna ansåg han prebendepastoraten gagnande med hänsyn till den andliga verksamhet som de kunde utöfva. Men till slut förklarade sig talaren nästan mest böjd att bifalla förslaget om prchendenas indragning. e IIandlanden Osson (från Helsingborg), som uttrycker sig med stor lätthet, särdeles angenämt och humant, försvarade egentligen församlingarnes rätt att utse sin kyrkoherde, och framhöll deras befogade anspråk att i kyrkoherden ega en nitisk själasörjare, hvilket prebendarien, upptagen af andra bestyr, sällan kunde vara. Afven han understödde indragningsförslaget. Öfverstlöjtn. vw Geijer talade i samma syfte och understödde prof. Ribbings reservation. D:r Sandberg biträdde och försvarade utskottets afstyrkande. Annu hade ingen talare med större anspråk från den klerikala sidan uppträdt mot törslaget. Men nu fick biskop Flensburg ordet. IIan lade stor vigt på prebendenas bibehållande, dock icke ur ekonomisk synpunkt, utan såsom en slags försöksstationer, i andlig mening naturligtvis, för prebendarierna, och kom till det slut att prebendena borde bibehällas. D:r Sonden var af alldeles motsatt åsigt; det vore rent af stötande för rättskänslan att en prestman mot on ringa lön skulle sköta Själavården. då en annan gom med den tar