Göteborgsposten – 19 september 1868, sida 1

Göteborg. ——— len af löneinkomsterna. Är den förre duglig och af församlingen omtyckt, hvarföre skall då icke han utan en prebendarie vara kyrkoherde? Tal. kände prebendepastorer som, ehuru vid god helsa, icke två gånger årligen predikat i sina församlingar, men upplyste att prebendarier äfven funnos som sköta sitt kyrkoherdekall nitiskt och gerna. Tal. framställde ett särskildt förslag till mötets beslut i följande ordalag : Under förutsättning att tör kompetens till teologie professorsoch adjunktsbeställningarne vid universiteten, samt teologielektors-betattningarne vid elementarläroverken fordras intyg om att sökanden under ett års tid förrättat presterlig tjenst inom församling, tillstyrker kyrkomötet prebendepastoratens upphälvande. Med ett sådant beslut skulle åstadkommas, att nämnde teologiska lärare förvärfvade sig öfning i predikokallet och blefvo förtroliga med församlingslifvet. — Att detta förslag väckte oro i det klerikala lägret visade sig af de efterföljande talarnes uppträdande mot detsamma, men det innebar ett uppslag, som vann stora sympatier. Nu uppropades en talare, som med ens ådrog sig allas uppmärksamhet. I hvilkendera vågskålen skulle väl grefve Henning Hamilton lägga sitt ord? Man drog sig till minnes att han varit ecklesiastikminister och såsom sådan mindre väl noterad hos de högkyrkliga för sina liberala tendenser på det kyrkliga området. Således! ... Men grefven förklarade att han ej på sitt samvete ville taga att hafva medverkat till någon rubbning i det bestående. Han ville tillsvidare bibehålla prebendena för biskoparne och de akademiska lärarne. Men utskottet hade dock gått väl långt i sitt försvar för prebendena; ingen borde innehafva mer än ett prebende, det närmast liggande, för att der idka själavård. Men grefven förklarade sig ej vilja yrka på proposition på sitt förslag. Till slut erinrade grefven — nu anlitades en liten riksdagsfint — att om prebendena indrogos blefvo de ekonomiska arrangementerna både dyra och svåra. — Om grefvens uttalanden gjorde ett angenämt intryck på prebendevännerna, så är det otvitvelaktigt att de öfriga blefvo mer äa öfverraskade, och dertill ganska oangenämt. Grefve Björnstjerna uttalade såsom sin bestämda öfvertygelse att om utskottets framställning bifölls, så skulle det af allmänheten betraktas såsom ett bevis på bristande andligt nit för kyrkans bästa. Hr Torpadie ansåg det önskligt om prebendena kunde bibehållas för biskoparne, emedan det vore nyttigt om dessa någon gång deltogo i församlingslifvet; ansåg det ganska betänkligt att indraga prebendena då så högt aktade män bekämpat förelaget; men slutade med att förena sig med doktor Sonden. Prof. Cornelius förklarade frimodigt, att då presten tillkommit för församlingens skull, och icke tvärtom, så vore ock dermed frågan besvarad. Prebendena både kunde och borde afskaffas. . D:r Widen förklarade likaledes att prebendeinstitutionen icke var nyttig, ej heller ändamålsenlig; hvaremot prof. Warholm ansåg den såsom en evangeliskt-luthersk institution, som icke borde sönderbrytas. Biskop hring instämde med utskottet och grefve Hamilton. Hans försvar för prebendeväsendet var särdeles talangfullt. Sjelf hade han som ett af sina käraste åligganden betraktat att utöfva det presterliga kallet i församlinger; men han ansåg att ingen borde innehafva mer än ett prebende. Med honom instämde med. d:r Lidholm. Hr Kolmodin yttrade sig med värma och stor bibelkännedom mot prebendena. Han hade under hela sin lefnad tillhört ett prebendepastorat och han hade derföre erfarenheten till vägledare. Domprosten Strömberg ansåg kyrkan ej skola gå under om ede kyrkliga fideikommisserna blefvo indragna. Rådman Björck upptog till besvarande de för prebendenas bibehållande anförda skälen och nedergjorde dem grundligt. Hr Björck talade nu med samma kraft och klarhet som under en förfluten tid. Man erfor att den hvila, som han någon tid åtnjut t, gjort honom godt. Brukspatron Bergstedt höll ett lika fint som grundligt föredrag mot prebendeväsendet, hvars olämplighet han på ett särdeles öt vortygande sätt medelst en mängd exempel ådagalade. Biskop Sundberg försvarade prebendeväsendet med stor fyndighet och var utan gensägelse den skickligaste talaren på den sidan. Man hade sagt att allmänna omdömet uttalat sig mot prebondepastoraterna. När? Vid riksdagarne, svarade man. Men från och med 1854 ärs riksdag och sedan vid tra nåfäl