Göteborgsposten – 18 september 1868, sida 2

September. Ett annat bref från honom af en senare dato tillika med en biljett från en läkare, hvars bekantskap jag gjort i Gallipoli, bådo mig komma straxt. Nämnde läkare, Hugh Callaghan, skref: Jag bad hr Standish resa hem eller åtminstone förändra uppehållsort, då dessa symptomer först visade sig, men han kunde ej förmås dertill och jag kan ej dölja min fruktan för .... Jag galopperade öfver till den lilla hyddan der Standish bodde; jag knackade på; en hes stämma ropade: Kom in! och jag blef djupt gripen af att se den förändring som föregått med Standish. Han var verkligen mycket sjuk. Han satt vid sitt lilla skrifbord och arbetade. Hans magra hand, hans ihåliga kind, ansigtets hektiska rodnad och ögonens glasaktiga utseende sade tydligt att hans lif sväfvade i fara och att vintern haft det skadligaste inflytande på honom. Jag bad honom resa hem eller åtminstone lemna lägret, tills vädret blefve mildare; men det var ej möjligt öfvertala honom dertill. — Det låter ösig ej göra, min vän, svarade han; jag måste bli på min post och ifall döden kommer, skall den finna mig med penna och annotationsbok i hand. Jug kan ej förbättra förhållandena genom att resa hem, och skulle jag dö, så skulle min lilla hustru och barnen nästan komma i bättre omständigheter än nu. Vi ha begge blickat bakom kulisserna, Terence! ni har sett krigets gång och jag har sett huru man skapar hjeltar; låtom oss båda göra vår pligt till det sista.