Göteborgsposten – 18 september 1868, sida 1

jag blef en afton då vi voro församlade och öfverste Fraser och Shorter helt lugnt marscherade in genom dörren. Ötfversten intog förnämsta platsen i församlingen och de började helt ogeneradt diskutera rörande bästa sättet att anfalla slottet, intilldess hr Maurice kom. — Penningar äro mäktiga häfstänger i ett krig, sade öfversten, och den tyrannen har guld i sina kistor ; han har också vapen och ifall vi slå ett slag midtför näsan på det regemente som nyss kommit hit, skall det göra stort uppseende och styrka vår sak. Hr Maurice satte sig mycket deremot och sade, att han ej ville befatta sig med att anfalla hus. Jag tror att det var mest för damernas skull eller åtminstone för den ena af dem som hr Maurice satte sig deremot. Jag var på hans sida, men öfversten, hvilken gick och gällde under namnet general Charles, fick alla de andra rösterna för sitt förslag och komitön anordnade saken till följande natt. Då vi fingo veta att ni var i slottet den natten, så skickade hr Maurice en varning till er, och på grund af mitt löfte till damen var jag ju förpligtad till att försvara er; men ni höll på att förderfva alltsammans för oss, herr doktor, derigen om att ni ej kom, som vi bedt er om. Ni känner det öfriga, och Gud vare lofvad att det slutade som det gjorde. — Hvar var general Charles den natten? — Han var med upprorsmakarne, och det var just han som anförde dem. Han sökte blott få reda på sin dotter och på sir Denis penningar. Han hade hästar i ordning för att bortföra henne och litade för öfrigt på att