Göteborgsposten – 18 september 1868, sida 1

Bref från en Vandringsman. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) X. Havre d. 1 September. Havre har äter lyckligen genomgått en af dessa fortjusningsparoxymer, ett anfall af detta sestdilerium, som ibland helt plötsligt bryter ut och i ett ögonblick vänder upp och ned på en hel stad, och hvartill expositionen här gifvit så rika anledningar, ty allt anställes naturligtvis i anledning af och i sammanhang med den. Det var denna gång den stora sångoch musiktäflingen, som i Söndags egde rum, hvilken sålunda upptog allas sinnen. Dessa täflingar äro något i Frankrike ganska ofta återkommande; musikoch sångföreningar äro stiftade i hvarje liten by och kommun, och deri ligger naturligtris ingenting ondt, eftersom sängen ädla Känsler foder. Mon också just för att dessa pristäflingar så ofta förekomma, händer det ofta, mycket ofta till och med, att de försiggå utan all slags succer och utan att den utanför stående publiken tager just så särdeles stor del deruti. Så blef deremot icke förhållandet med den nu ifrågavarande, som tryggt kan räknas till ett bland de mera lysande undantagen från den vanliga regeln och försiggick under de mest gynnsamma förhållanden. Det var första gången staden Havre lät utgå en ådan uppmaning till landets resp. föreningar att infinna sig för att här pröfva sina krafter i ett vänligt napptag med hvarandra, och ehuru inbjudningen specielt utfärdades af de tvenne sångoch en harmoniförening som här existera, satte staden, som tyckes vara lisvad af en ganska berömvärd allmänanda med hvars tillhjelp man verkligen kan drifva igenom svårare saker än denna, en ära uti att på sätt och vis öfvertaga affären i eget namn och med all kraft understodja förslaget. De trenne direktörerna erhöllo sålunda så väl från myndigheternas som från enskild sida all den uppmuntran de kunnat önska och hoppas. Le conseil municipal anslog sålunda i första hand några tusen francs till sakens befrämjande, och medaljer till de blifvande belöningarne började riktigt hagla från alla håll och kanter, dels från enskilda personer, dels genom subskriptioner. Gud vet om icke tillochmed skolpojkarne gjorde sina små insamlingar för ändamålet. Emellertid blefvo inom kort tid öfver hundra medaljer af guld, vermeilX och silsrer samt tvenne ståtliga förgylda hederskransar hopsamlade. De lofvande ntsigterna till ett så rikt fiskafänge gjorde väl sitt till, expositionen och hafvet4 voro räl också mäktiga attraktionskrafter, nog af, anmäl