Göteborgsposten – 15 september 1868, sida 2

ker, och dertill var han hvad man kallar en bunnenh. Man bar oss intilldess vi kommo in på en besyunerlig gård omgifven af höga murar och som såg ut aldeles som en fängelsegärd. Då sade Mohun: Följ nu med! och så gingo vi uppför en trappa och bort under en veranda. Med undantag af hundarnes skällande och schakalernas tjut som man alltid hör, förnam jag i början ingenting; men allteftersom jag kom längre fram på verandan hörde jag musik — ack; sådan vacker musik — och sång till på köpet. Då sade Mohun: Åvänta här tills jag kommer tillbaka, och derefter sparkade han af sina tofflor, som man alltid gör när man skall intill fok som äro för mer än en sjelf, och gick in genom en dörr, hvarefter musiken straxt tystnade. Nu kommer det vigtigaste, herr doktor. — Kom nu, sade gamle Mohun slutligen, men var försigtig i ditt uppförande, ty nu skall du in till en mäktig och stor man, och annars ... Iastället för att fullborda meningen drog den gamle skurken sitt finger tvärs öfver sin skryukliga hals för att ge tillkänna hvad han menade. — Denna vigen, fortfor han och drog en gardin åt sidan samt öppnade en dörr; men Gud hjelpe mig! jag har aldrig i hela mitt lif sett något dylikt. Det var strålande ljust i de vackra rummen och lampor och ljuskronor på loft och väggar. Hvart man än vände blicken, såg man blott draperier och mjuka mattor; der funnos silfverstolar och bord, och midt på golfvet stod ett stort bord, fullt af guld och silfverkar, fat och