Göteborgsposten – 15 september 1868, sida 1

Men nu om Macarthy! Det gör mig så ondt om honom, och hans tillstånd oroar mig. Det var han som guf mig biljetten dender aftonen, då slottet blef anfallet. Hans far var den gamle Dan som ni och Mary brukade skämta med i fordna dagar. — Han är allvarsamt sjuk, svarade jag, och måsto vårdas väl. Rose åtog sig att sörja för honom. Hon satt alltid vid hans säng. Småningom lemnade febern honom och han blef starkare. — Macarthy vill gerna tala vid er ensam, sado Rose, då jag en morgon inträdde i salen. Det är något som tynger på hans lynne, hviskade hon, och det skall göra honom godt, om ni vill höra honom. Vi blefvo ensamma. De andra sängarne i salen voro nästan alla tomma. Efter en paus började han sin berättelse; jag återgifver den, så vidt möjligt är med hans egna ord. Det är nu omkring åtta år sedan jag lemnade Kilmoyle och lät värfva mig till artillerist i Athlone. Jag var cen rask karl på den tiden, men tyckte om att få en liten tår, och då vi kommit till Indien blef det värre med mig. Batteriet låg i qvarter på ett ställe, som kallas Cawnpere och ligger vid Ganges. Det varen liten fet inföding, som höll ett litet utskänkningsställe i bazaren, hvilket åtskilliga af manskapet brukade besöka. Mohun Lall hette han, och alla tyckte att det var en sådan förträfflig karl, och det var han äfven på ett visst sätt, ty han gaf alltid kredit; men, när vi sedan fingo vår månadsaflöning, blef