Pråvost-Paradol tror det, men han misstager sig. Det stod klart för vår regering, att det ultimalum, som man uppmanade henne att biträda, ögonblickligen måste leda till ett krig med hela det tyska förbundet om Preussen och Österrike satte sig öfver detsamma. Eftersom man anmodade henne om diplomatiskt bistånd, var det derför i synnerhet at vigt för henne att söka få veta, i hvilken form och till hvad utsträcknipg England i ersättning ville tillförsäkra Frankrike sin militära samverkan. Franska regeringen lade förnämligast vigt vid den punkten, att det icke var rådligt för henne att ensam påtaga sig det ansvar, fom hela bördan af ett landtkrig med Tyskland skulle lägga på dess skuldror, och hon begärde derför af England, att detta skulle, om ett krig uppstode, ej allenast understödja henne med sin flotta, utan äfven med en armåkår. Det engelska kabinettet vägrade alt ingå härpå, isynnerhet på grund af den tryckning, som drottningen utöfvads på detsamma. Hvad vi sagt om den roll, som drottningen vid detta tillfälle spelade, står således fast, och hvad hr Prvost Paradol berättar, att Frankrike nekade sitt bistånd, bör förstås med stora förbehåll. Pays har blandat sig i denna diskussion och säger: Constitutionnel är riktigt underrättad. Om bladet vore mindre diskret och mindre godmodigt, skulle det lätt kunnat vända hr Picvost-Paradols argument mot honom sjelf och säga till honom, att Englands regering endast är konstitutionnel till namnet, emedan drottningen ej blott bekläder tronen, utan åfven styr landet. Det såg man också mycket väl under Krimkriget. Oaktadt den starka rörelsen inom England måste engelska flottan släpas bort från station till station, tills hon sent omsider låg vid Sebastopol. Det var drottningen, som höll henne tillbaka, och hon sjelf hölls tillbaka af den man, som de engelska tidningarne kallade den belgiske Ulysses, neml. konung Leopold I af Belgien. I den danska saken var det samma inflytande, som höll England tillbaka. Ersarna menniskor läto ej ett enda ögonblick narra sig af den komedi, som den engelska ministeren spelade, då den skickade en flotta till Diänerna och avisofartyg till Helgoland. Det var alltsammans tomma och löjliga demonstrationer! Constitutionnel kunde ha tillaggt, att England nog ville i förening med oss gå emot de makter, som öfvertöllo Danmark, men under ett vilkor, neml. att det sjelft allena skulle njuta fördelarne af segren. Med andra ord, vi skulle krafsa kanstanjerna ur elden för England, och då vi tagit dem, skulle det tagit en skrytsam ställning och lagt dem i prinsessan Alexandras brudkorg. Vi äro visserligen ridderliga, men vi dritva likväl icke ridderligheten sä långt, att vi vilja vara den britiske leopardens tjenare. Vi här i Sverige, som, under de dagar här ofvan antydda underhandlingar fortgingo, gingo i den största ovisshet om, huruvida vi sjeliva skulle komma att uppträda aktivt, den ena dagen rustande, den andra hvilande, kunna nu inse anledningarne härtill. Man svätvade i Frankrke i samma ovisshet, och Danmark har drottning Victoria att tacka för sin stora törlust. Den tyska pressen var alltför väl underrättad, då den på den tiden höll sig till drottningens tyska sympatier, utan att bekymra sig om parlamentet och ministören. Ett vackert, nytt bidrag till nittonde århundradets historia. I det vi emellertid lemna dessa förhållanden från det förflutna och i stället återvända till dagens fortlöpande krönika, mötas vi i Italien af förfärande uppenbarelser. Tyvärr, ställer man Garibaldis namn i samband dermed. Vi ha förut nämnt, att generalen afsagt sig sin plats inom det italienska parlamentet. Samtidigt härmed offentliggöres programmet eller stadgarne för ett nytt hemligt revolutionärt törbund eller sällskap, kalladet Vendetta di Mentana (Hämnd för Mentana — der Garibaldis sista företag mot Rom omintetgjordes). En af Italiens mest bofsamma organer, Perseveranza, säger att detta sällskap bildats med Garibaldis kännedom, samtycke och delaktighet och att han, för att undvika hvarje förebråelse för att missbruka sin ställning såsom lagstittare samt berga sig tör följderna af sitt brott såsom lagbrytare, nu anser det lämpligt att insända sin afskedsansökan och vatt bryta äfven med skenet af delaktighet i farcen af en konstitutionel styrelsetorm. Perseveranza? betraktar nämnda sällskap såsom resultat af ett förbund mellan Garibaldi och Mazzini och säger, att dess medel äro mera förfärande, än dem carbonarismen och det unga Italien begagnade. Detta sällskap, som, genom att hämnas Mentana, vill tullborda Italiens enhet och trihet; som upprättar en Comitato del Fascio Romano, eller