söka att få betrakta henne närmare. Hon vände sig och drog ned sin slöja då jag vände min blick mot henne, dertill föranledd af ett utrop från henne, då jag inträdde i salen. Den 22 Oktober 1855. Försynens vägar äro underbara. — Hvem skulle tro hvad som skedde igår afton om han läst det i en roman, och likväl är hvartenda ord sannt. Jag gick genom en af salarne, då en af sjukvakterskorna vidrörde min arm och sade: Det numret har doktor Jonson skickat hitin; men det är visst ett misstag, ty det förekommer mig att han är nära döden. Mannen var mycket sjuk; han var fariigt sårad och yrade. Jag gaf honom något styrkande och han öppnade sina ögon. Han började ropa: Åmiss Rose, ack, söta miss Rose, är det ni? Jag såg i den riktning han antydde och der stod min barmhertighetssyster Rose Prendergast! Jag sprang upp, men hon stod lugn med armarne korslagda. — Känner ni mig ej? utbrast jag. Jag är er brors vän, Terence Brady, som ni en gång har vårdat. — Jag känner er väl, svarade hon; jag såg er i går, och vi skola visst ofta träffas, ty jag är anställd vid lasarettet. Se, doktor Brady, mannen har svimmat — det är Macarthy från Lough-na-Carra. — Gud välsigne Lough-na-Carra och alla som bo der, suckade mannen, och den heliga jungfrun beskydde er, miss Rose — alltsammans var väl en dröm. Han öppnade sina ögon och Rose var verkligen försvunnen,