Göteborgsposten – 14 september 1868, sida 1

Hufvudsaken är att mötet redan nu beträder en god bana, och att så skall ske kan man ju åtminstone hoppas. Kronprinsens af Danmark hitkomst utgjorde naturligtvis en stor glädje för konungafamiljen och en angenäm förlustelse för Stockholmsboarne. De ha också varit ganska angelägna art å ee den unge fursten, en hurtig yngling, vacker och anspråkslös. Visserligen kunde han vara något mera högväxt; men jag tror att en furste kan blifva en god monark, en god man och far, äfven om han icke är fullt så lång som en grenadier. För öfrigt törsäkra de som icke äro längre än han, att han är just lagom lång. Min vän hr X, som sällan är riktigt nöjd med något här i verlden, mer än med sig sjelf, har anmärkt att kronprinsen vid sitt första besök här uppträdde med allt för liten svit — egentligen endast en kavaljer — men hr X. skulle sannolikt varit lika, om ej mera purken, ifall den unge fursten åtföljts af en talrik svit. Om kronprinsens sammanträffande med Svea lifgarde, hvars hedersöfverste han är, och om drottningens gåfva af en fana till nyssnämnde regemente, har ni redan mottagit underrättelse, sannolikt ock om den festmiddag som hertigen och hertiginnan af Dalarne gitvit på Haga för kronprinsen. I dag skulle den k. familjen besöka Drottningholm, en af de följande dagarne Gripsholm, derefter göres ett besök hos enkedrottningen på Tullgarn, och längre fram, ehuru dagen ej lärer vara bestämdt utsatt, afreser konungen, drottningen jemte ede förlofvade för att öfvervara Dalslands kanals högtidliga öppnande, hvarefter resan vidare fortsättes till Kristiania. Derifrån, mot slutet af månaden, återvänder kronprinsen till Danmark. Förmälningen kommer icke att ega rum förrän nästa höst, då prinsessan uppnått nära 18 år. Till verldsexpositionen i Paris förlidet år utsändes härifrån Wertmillers berömda målning Marie Antoinette promenerande med sina barn i Trianons park?, tillhörig riksmuseum. Då denna tafia icke återkom samtidigt med de öfriga utsända konstsakerna, försäkrades genast af väl underrättade personer, att taflan icke skulle återkomma, emedan hertigen af Östergötland på eget bevåg hade skänkt den till kejsarinnan Eugenie — och det var ganska säkert, tillade man. Verkliga förhållandet var emellertid, att kejsarinnan endast begärt att få låna taflan för att låta kopiera den, och en så billig begäran kunde naturligtvis icke vägras. Den utmärkte konstnär, som fått i uppdrag att utföra denna kopia, gjorde sig emellertid icke brådtom, och då tiden gick undan, så växte påståendet, att originalet var bortskänkt. Nu har taflan återkommit och har intagit sin plats i det svenska tafvelgalleriet. Dermed är således ett illvilligt rykte tillfredsställande vederlagdt. Ett annat rykte, som också länge cirkulerat och som äfven förklarats fullkomligt trovärdigt är, att åtskilliga i riksmuseum befintliga taflor af de flamändska och holländska skolorna skulle af några från utlandet införskrisna konstnärer, som haft i uppdrag att här restaurera dem, blifvit alldeles förstörda. Nu är restaureringsarbetet fullbordadt, och en utmärkt konstkännare, tillika fullkomligt opartisk, har försäkrat mig, att arbetet i ala afseenden är väl utfördt. Jag nämner detta emedan det förfärliga ryktet äfven banat sig väg till eder. Antagligen har ryktet satts i gång till följde af atund mot de främmande konstnärerna, kanske ock af illvilja mot riksmusei-intendenten, hvilken lika litet som hvar och en annan förmår att göra alla till viljes. Sannolikt erinrar ni er en häftig strid, som uppflammade här för ett par år sedan i anledning af tvenne sörslitna engelska jernvägsskenor, som utställdes på härvarande industriexposition, och med hvilka man ville bevisa de engelska jernvägsskenornas kompletta oduglighet i jemförelse med de svenska skenorna, som vid samma tilltälle exponerades. Flera personer, som annars voro anhängare af frihandelssystemet, blefvo nu protektionister i afseende på svenska jernvägsskenor, dervid alls icke tagande med i räkningen den vigtiga faktorn: prisskilnaden mellan engeiska och svenska skenor. Animositeten mot jernvägsbyggnadsstyrelsen växte och man förklarade obetingadt, att de engelska skenorna innehöllo ett så uselt jern, att när de skadades eller blefvo utslitna, så hade de icke ens såsom skrot det ringaste värde, ja voro icke ens säljdara; hvarpå såsom ett slående bevis an