Göteborgsposten – 12 september 1868, sida 1

AV VO VAR 444 Lv AS AR ——— — ni er icke sjelf lifvad för att fatta geväret och ställa er i de raska skyttarnes led? Men — då får ni först stiga upp om morgnarne och öfva er, ty Göteborgs verkliga skarpskyttar äro icke att leka med. Onsdagen d. 23 d:s på aftonen, kommer en fest att å Lorensberg anordnas för pristagarne och lemnas till densamma tillträde jemväl åt personer utom kåren såväl herrar som damer och komma anteckningslistor till densamma att nästa vecka bli tillgängliga i stadens boklådor. Vi anse oss böra tillägga att till priser passande gåfvor fortfarande med största tacksamhet mottagas af komiterade: her Fredr. Lindberg, G. A. Rossing och Em. Cronstrand. Åbjörnsonska elevteatern har under veckan för temligen skrala hus men under stort bifall från publikens sida gifvit 3:no föreställningar å Mindre Teatern. När publiken applåderar och ropar in så är den naturligtvis belåten och när publiken är belåten så är ju allting väl. Men bättre gjorde, enligt vårt förmenande, publiken om den i stället för att följa en ögonblickets nyck eller måhända ett godt hjertas röst — det är så synd om de små — ropade till dessa barn ett varningens alivarhga ord. Men si det hvarken kan eller vill publiken, den vill ha roligt och hvem har väl någonsin hört någon sitta och skrika högt på teatern. Bevars då, hvad täaker ni på? Men kritiken både kan och måste tala uppriktigt och den ropar derföre varmt och innerligt till hvart och ett af dessa barn: Min vän! Du är skapad till något bättre än till det eländiga skenlit som väntar dig om du fortsätter en verksamhet, för hvilken du saknar anlag. I stället för en oduglig skådespelare kan du blifva en duglig medborgare, ännu några år och barndomens solbelysta fält äro för alltid tillslutna för dig. De rosor som en välmenande allmänhet nu obetänkt kastar åt dig skola då förvandlas till törnen, den täcka och naiva flickungen blir då en odräglig slampa, den qvicke och muntre gossen ren otymplig räkel, barndomens naturfriska poesi har försvunnit och teaterlifvets brådmogna prosa framträder i all sin nakenhet. Och då skall du kanske med bitterhet sucka: 0, att ingen i tid kastade ett varningens ord på min väg! Kanhända ihågkommer du då dessa rader, men kanhända — för sent! Vi ha icke kunnat afhålla oss från att nedskrifva ofvanstående reflexioner, ty det är vår uppriktiga mening, att med undantag at Hilma Schagerlund intet af dessa barn eger några verkliga anlag för scenen. Och de festa af dem befinna sig nu snart, synes det oss, i den period, då riktningen af deras framtida verksamhet bör bestämmas. Må man besinna detta, innan man åt ett helt förfeladt lif dömmer en flock barn, hvilka måhända icke förmå eller förstå att täöka för sig sjelfva! D:r Gustaf Satter ger i dag kl. 12 2 e. m. i Frimurarelogens pelarsal en afskedsmatinä. D:r S, som nu närmare 1!(; år som lärare verkat inom detta samhälle, har här bildat en ganska stor mängd elever, hvilka enstämmigt vitsordat den utmärkte lärarens skicklighet och humanitet. Han ämnar att under instundande vinter öfverflytta sin verksamhet till Stockholm, dit han lärer afresa redan d. 18 d:s. Vi äro förvissade om att vår musikaliska allmänhet, hvilken d:r Satters mästerskap förskaflat så många oförgätliga stunder af oblandad njutning icke skall försumma att i dag bringa den utmärkte konstnären för denna gång sitt farväl. För denna gång säga vi, ty vi vilja hoppas, att det idag icke är sista gången, som det förunnas oss att få beundra denna vidunderliga teknik, denna oefterhärmliga touche, denna briljanta exekution och denna själfulla uppfattning, hvarmed d:r S. förstår att tjusa sitt auditorium. Vår bekante landskapsmålare hr Axel Nordgren har å Börsen exponerat en utsigt från Dalslands kanal, dalgången och aqvedneten vid Håfverud. Konstnären har föredragit att afteckna denna vildt romantiska utsiot