Göteborgsposten – 12 september 1868, sida 1

Nog vore det orätt påstå, att den förflutna tf veckan icke varit händelserik. Besinna bara: i ett vrak, en eldsvåda och en venetiansk festnatt, allt detta på en vecka, det är ju icke så oäfvet? Vi gå i ordning med frågorna, vii börja med vraket. De närmare detaljerna I af detta föreligga visserligen ännu, snart skall j dock den oroliga vågen dölja dem vid sin svallande barm ooh på den jsmna vattenspegeln skall du fåfängt forska efter den plats der den vackra ÅAmy sjönk i djupet. Man har sagt oss att det varit ett intressant, ett lifligt skådespel att se den under veckan pågående urlastningen e. at fartyget, att en lustresa ditut skulle löna mödan och vi tro det gerna, men oss inger ett dylikt skådespel alltid en pinsam känsla. Dessa bundradetals båtar, snokande omkring öfverallt för att söka hvad de uppsluka månde, påminna alltför mycket om korpar kring ett as eller arfvingar kring ett oöppnadt testamente. Men korparne få understundom flyga dädan med oförrättadt ärende och arlvingarne bli ibland lurade och så äfven här. Så berättas det, att de olika bergareanspråken till en början skola ha varit af dimensioner, som om hrr bergare derigenom velat bli välbergade för hela sin lifstid. Men man fick ge med sig och rabattera 80 å 90 proc.; hvad som blef qvar var dock alltid godt att ha! Ledsamt måste det dock ha kännts för det danska dykerifartyget, som om icke den nordliga stormen i Tisdags kommic emellan och totalt skämt bort affären, på ärligt sätt kunnat förtjena sig icke mindre än 30,000 rdr, den summa som Skandinavien betingat sig och fått sig beviljad om den lyckats få skön Amy helskinnad på det torra, eller rättare i det våta, igen. Ytterligare en skandinavisk fundering som gick på tok! Bättre ha dock skärgårdsfiskrarne lyckats i sina lofliga bemödanden att berga iland lasten från det förolyckade fartyget, arbetet har betalts jemförelsevis bra och i mången stuga på Bohusläns nakna skär välsignar man säkert i denna stund natten till den sjunde September. Ilafvets raska söner ha, säges det, lyekats lika väl i sina icke fullt så lofliga förehafvanden. Man har hos dem velat spåra en viss för-hveten-het, hvilken fram på vintersidan förmodligen kommer att vidare uppenbara sig i skönt, välsmakande bröd — annars är det ondt om nvetebröd i skärgården! — men noga räknadt är det väl bättre om denna sålunda tillspillogifna del af lasten hamnar i små och stora, utsvultna skärgårdsmagar än på sjöbotten. Man vill veta, att en ung härstädes boende tecknare för Ny Illustrerad Tidnings räkning tagit åtskilliga vyer af den ovanliga tafia som under veckan utbredt sig omkring den olyckliga Amy på Koholmen. Amy på Koholmen! Det der klingar icke sullt så vackert som t. ex. Ariadne på Naxos, men så är också denna en poetisk myth, hvaremot den förra, tyvärr är en prosaisk verklighet. Hvad eldsvådan beträffar, så var den, så att säga, bättre än sitt rykte, med afseende derpå, att den endast sträckte sig till tvenne hus, i stället för, som man först hade befarat, till halfva Lindholmen, men deremot icke en bit bättre än en hel hop andra i fråga om eldens uppkomst. Tyvärr, kan man väl svårligen hoppas på att en blifvande undersökning skall bringa i ljusan dag hvad som nu förstulet hviskas omkring de rykande ruinerna. Att såväl stadenssom frivilliga brandkåren vid denna eldsvåda liksom alltid utmärkte sig, behöfva vi väl knappast anteckna, vi anmärka endast i förbigående, att det denna gång skedde utom den gräns, öfver hvilken stadens eldsläckningsmanskap icke är förbundet att 2 2—