Göteborgsposten – 11 september 1868, sida 2

mera att säga, men måste ombord, då mitt sartyg seglar tidigt. Tro mig er vän ÅArimoolah Khan. Jag blef straxt litet förvånad öfver de understrukna raderna: ÅDoktor Brady skulle möjligtvis der äfven träffa vänner som han önskade att se, men glömde snart alltsammans under de blodiga krigshändelsernas raska gång. Sebastopol hade fallit; men vi visste det ej straxt. Hela natten och långt fram på förmiddagen darrade jorden under våra fötter och himlen var betäckt af tunga rökmoln, medan batterier och magasiner flögo i luften och eldflammorna spridde sig från hus till hus. Då solen gick ned hördes fransmännens segerrop från Malakoff; men vi voro ej stolta öfver deras triumf och förmådde blott tänka på dem som lågo kalla och stela i redutens löpgrafvar. Jag låg på knä vid sidan af ett täcke på hvilket min vän Hood utandades sina sista andedrag. För sina förtjenster hade han blifvit utnämnd till general-major och riddare af Bathorden. — Det är bra. Enkan skall bli lady Hood, hviskade han. Nå på det sättet skulle jag sålunda sluta; Gud gifve att jag hade dött genast i morse. Tigrarned slogos tappert. de raska karlarne, men vi fingo ingen hjelp; framför den helsningen till er vän tidqningsskrifvaren; det är en döende man som skickar den; vi fingo ej den hjelp vi borde ha haft, Våra leder blefvo tunnare och ryssarne