Göteborgsposten – 11 september 1868, sida 2

I stackars hästen, som jag erhöll i balaklava, härberge i natt, skall jag vara er stor tack skyldig. Jag skref till hufvudqvarteret efter ett pass och förde honom upp på Callhiarts INU, hvarifrån man hade den vackraste utsigt öfver Scbastopol. Med stort intresse och under tystnad betraktade han scenen framför sig. Slutligen anmärkte han: — Ni engelsmän äro ett utmärkt folk; men ni äro ej så stora som ni ha varit. Både ni och fransmiinnen och turkarne och den lilla sardinska armcen ha fått stryk af ryssarne. Nej, ni äro ej så stora som ni varit och likväl tro ni att ni kunna bibehålla Indien för alltid. — Ryssarne ha ej ... började jag då ett förfärligt buller från reduten och en massa kringflygande granater plötsligt afbröto mig. Prinsen blef dödsblek; han vände sig om för att springa derifrån och hans läppar blefvo hvita. — Bry er ej om det, det räcker blott ett par minuter. Det är fiendens vanliga aftonhelsning, yttrade jag. Min uppassare kom upp på höjden och räckte mig det begärda passet. — Hir är tillståndsbrefvet. herr doktor, och så skulle Jag helsa från generalen och säga att ni måste vara ansvarig för er vän, då ni ej uppgitvit något namn. Prinsen vände sig åter litet flat; hans läppar darrade. — Ja, det är sannt, ers höghet, vill ni göra mig tjonsten säga mig ert namn; jag kan ditskrifva det med blyerts.