Göteborgsposten – 10 september 1868, sida 2

Jag kan ej säga dig huru glad och stolt jag blef öfver att se ditt namn i Gazetten skref hr Bates. Min första tanke var hos min gamle, lör längesedan förlorade vän och på huru han skulle ha glädt sig ifall han lefvat. Han skulle säkert ha satt det numret af tidningen i glas och ram och hängt upp det vid sidan af din fars sista utnämning. Major Turnbull blef äfven glad; men han håller hårdnackadt fast vid sitt påstående och säger, att om han vore i ditt ställe skulle han öfvergifva allt plåstrande och köpa en officersbeställning. Gerald måste äfven ha varit dugtigt i elden, ty jag ser att hans division lidit ansenligt. Mab Casey har kommit hem med ett skottsår i benet; han säger att du förbundit honom. Är det sannt att fransmännen flydde? Han vet ej riktigt om det var fransmännen eller turkarne. Det är väl att kriget snart är slut, ty du saknas hemma. Det skulle glädja dig att höra huru vackert sir Denis talat om dig. Jag blir gammal som du kan se af detta bref, och jag vill gerna se dig innan jag säger mitt nune dimitlas. Jag fick äfven ett annat bref som förekom mig litet kallt och formelt. Det hade följande lydelse: Min bäste Brady. De allierades seger öfver ryssarne vid Alma förorsakade Mary och mig mycken oro med hänsyn till min nevö, alldenstund det dröjde något innan listan öfver döda och sårade blef tryckt; men slutligen kom den dock, och vi väntade med mera lugn på de närmare underrättelserna om slaget, i hvilket jag förlorat mer än en kär gammal vän. Gazetten är nu utkommen och det förundrade mig ej att