Göteborgsposten – 9 september 1868, sida 1

Emellertid marscherade kolonnerna genom gatorna; vi skulle till Bulair. Det var en lång marsch. Der skulle vi uppkasta en skans för att förhindra ryssarne från att slippa förbi. Bagshaw, som nu var fri från sir George var vid utmärkt lynne. — De skola ej narra oss, Wilmot, sade han, såsom Poldoodjerna gjorde, hvilka under Greenshaws befäl besatte Catterwally passet. Jag vet nog hvem som den gången räddade oss, men jag vet äfven hvem som ej fick Poldoody-medaljen till följe af detta hem iga inflytande, som jag ofta talat om. Vi passerade ett franskt regemente, som kamperado i sina små tält. — Pivent les Anglais! ropade rödbyxorna. VIoe rosbif! Vive la vieille Angleterre! — Bono Francis! Bono! svarade vårt folk, som på Malta fått lära sig att förvränga franska. Vi skildes åter, gingo genom regn och smuts och kommo efter en forcerad marsch slutligen till vår bestämmelseort. Det var illa sörjdt för fo kets förplägning, och alla mina kamrater prisade mig lycklig, då jag kort efter vår ankomst blef kallad tillbaka till Gallipoli för att anmila mig hos hr Mc Phillip. I Gallipoli träffade jag Standish inqvarterad i ett hus som när som helst syntes färdigt att falla och var fullkomligt blottadt på möbler af alla slag. Han sjelf hade haft flera äfventyr, innan han kommit så låvgt att han fått tak öfver hufvudet. Dagen efter sedan vi gått iland, hade han låtit sätta sig ombord på Colchis för att få sina