Göteborgsposten – 9 september 1868, sida 1

Sir George var en välbygd och vacker gammal man med ett par breda skuldror; han kunde ej lida Bagshaw, tyckte att han var alltför framsusig och svarade kallt: — Godt, herr öfverste! Men antag nu att det är Athos, hvad rör det egentligen er? Bagshaw drog sig tillbaka, svårt förgrymmad, för att spela sitt vanliga parti schak med Mc Phillip, läkaren. — Gud vet hvad som gör sir George så retlig. I går hörde jag honom tala så vänligt med en af soldaternas hustrur, hvars barn var sjukt, anmärkte Standish till mig. Ty Standish var ombord. Då vi inskeppade oss i Malta, kom han ombord och framvisade ett tillståndsbref att deltaga i fälttåget som korrespondent och glad var jag häröfver. — Ser ni, jag var nödsakad till det, hade ban sagt mig. Min tidning måste indragas sedan jag förlorat rätt ansculigt på den. Utgifvaren af erkules fick af lord Hardinge tillåtelse att skicka mig med, och nu får min hustru och mina små lefva utan mig så länge. Jag har lofvat att blott bli ett par veckor borta. Kriget skall cj räcka länge; ifall det så gör, dör jag af svält, ty mun har försäkrat mig, att j g ej på något ställe kan få något att äta. Våra trumpeter smattrade; det var afton och ekot klingade öfver Dardanellerna. Ankaret föll och vi stodo snart i Gallipoli. — Der finnes ej en duk, ej ett tält, ingenting, utbrast Me Phillip förtviflid, och sir George säger att det ej kan vara annorlunda.