Göteborgsposten – 7 september 1868, sida 2

Kulan hade gått ut litet nedanför skulderbladen. Tjenaren hemtade dit vatten och jag förband Cords sår så godt jag kunde. — Bry er bara ej om mig, spring till sir Denis; han har många af dessa röfvare omkring sig. De släpade honom till hans rum. I nästa sekund stod jag i förstugan. Ett ljus, stäldt bakom en pelare, gaf mig genast en öfversigt öfver scenen. Sir Denis stod med en pistol i hvar hand bakom en uppställd lucka, stödd af ett starkt bord, som bildade ett slegs skyddsvärn; vid hans sida stod Gerald med en dubbelbössa lagd mot axeln; träoch glasbitar lågo omkringspridda på golfvet och flera hål efter kulor funnos i dörren som blifvit sprängd. Martin låg under bordet och höll ögonen på angriparne utanför; en af männen bakom pelarne laddade ett rykande gevär, under det en tjenare langade krut och kulor åt en annan. — Bort från dörröppningen, eller dödar jag er! röt sir Denis. Under det jag sprang emot honom, såg jag blixt och rök irån dörren och kände att åtminstone en kula pep förbi mig. Min fot halkade och jag föll. Det hördes ett glädjetjut utanför och det förekom mig, som om jag genom detta kunde höra ett egendomligt, skärande anskri. I ett nu var jag åter på benen. — Det fattas mig ingenting, sir Denis. (Forts.)