Göteborgsposten – 7 september 1868, sida 1

skall jag sjelf se efter de indiska tjonarne. vi äco tre här, Cords fyra, Martin fem, Petherick sex, de öfriga tjenarne utgöra tolf — det är ju en hel arms! De svarta kunna ladda åt oss om det behöfves. — Jag är blott rädd för de stackars flickorna. — Jag skall straxt rida till Kilmoyle för att hemta polis och göra allarm i qvarteret. — Nej. för ingen del. Ifall vi bli angripna vid midnattstid — det vill säga om fem eller sex minuter — skall det ej gagna oss något, och ni kan möjligtvis bli uppsnappad under vägen. Cords, den förnämste tjenaren, en starkt bygd vorkshireman, visade sig snart, åtföljd af Martin, båda försedda med skjutvapen. Sir Denis kammartjenare kom med en gammal sabel, och kort derefter kommo de öfriga, mer och mindre väl beväpnade. Det värsta för oss var att vi ej visste från hvilken sida vi skulle bli angripna, oeh slottet hade ett halft dussin dörrar, genom hvilka banditerna kunde tränga in. En rask stalldräng erbjöd sig att springa ut genom ett fönster och ned i trädgården, hvarifrån han genom att krypa öfver en mur skulle kunna uppnå en nära boende arrendator för att af honom låna en häst, på hvilken han kunde galoppera till Kilmoyle för att hemta polisstyrkan. Vi litade på att hundarne skulle underrätta oss om när angriparne närmade sig, ifall de skulle komma. Gerald tviflade ej på att det skulle ske, då han trodde att de hört talas om sir Denishopade skatter; sir Denis sjelf slutade sig af Pistolernas tillstånd till, att någon hade ondt i sinnet. Jag hoppadeg