Från Utlandet. Telegrafen har förut meddelat, att Times tagit till orda mot de af ryktet förkunnade alliansförhandlingarne mellan Frankrike och Holland samt Belgien. Det är dock isynnerhet Belgien som ligger det stora bladet om bjertat, hvilket ej heller är så särdeles underligt, då konungariket Belgien egentligen är en engelsk skapelse — en parad mot Frankrike — och den engelska politiken derför alltid varit mycket ömtålig, då det gällt Belgien. När den engelske utrikesministern lord Stanley under sommaren 1867 interpellerades i Underhuset angående beskaffenheten af de garantier, han iklädt sig för storhertigdömet Luxembourg, svarade han, att England endast åtagit sig en moralisk garanti, och tillade: Hvad skulle dessutom våra 40 till 50,000 man tjena till emot de andra makternas 400,000 till 500,00v man? Vi ba aldrig gjort anspråk på att spela en militärmakts roll på kontinenten. Vi äro en sjöstat. Vi ha stora haudelsoch sjöfartsintressen att försvara i Belgien, och detta är orsaken, hvarför vi öfvertagit en garanti för detta konungarike, som för oss koncentrerar sig i Antwerpens ställning. Luxembourg har långt ifrån samma intresse för oss. Af denna orsak önska vi inskränka våra förpligtelser i denna sak till det minsta wöjliga, till det som är absolut nödvändigt för fredens upprättbållande. Times yttrar sig rörande den närvarande ställningen sålunda: Lord Stanley var vid slutet af sista parlamentssessionen i stånd att försäkra Underhuset, att den kejserl. franska regeringen ända till det ögoublicket (d. 25 Juli) icke föreslagit kabinetterna i B:ässel eller Haag något försvarseller bandelsförbund. Vi ha goda skål att tro, det Frankrike ånda tills don dag i dag är icke heller röjt tydliga planer i denna riktning. Det synes dock vara lika visst, att man inom de officiela Iranska kretsarne en tid diskuterat denna sak, och man kan ej med tillförsigt anse det för alldeles afgjordt, att en dylik afsigt är definitivt uppgifven. Vår tidsålder bar, eåsom ett orakel på oin tid spålde, visat en oemotståndlig böjelse till att låta de små staterna uppgå i stora riken, Undor den allmänna förskräckelse som uppstod, då så månha italienska och tyska småstater plötsligt försvunno från kartan, var man böjd för dun förhastade slutsatsen, att Hollands, Schw s och andra hje!p!ösa smårikens dagar voro räknade. Det skulla vara gagnlös: att söka ufinna, hvad som härom föhandlats i Biarritz, eller hvad som skulle ha skett, om det sista kriget i st. s. 7 veckor varat i 7 månader oller 7 år. Det är för oes tillräckligt, att tillfället då gick obegagnadt förbi och at: annexionor nu, då stämningen blifvit kallare, icke låta sig under någon sorevånning utsoras eller genom något slags manöver fördöljas. Den franska regeringen frånsäger sig mycket bestämdt och, såsom vi tro, äfven mycket uppriktigt tanken på någon direkte eller väldsam införlUifning. Men regeringen synes det oaktadt städse vara nödsakad att göra eller ätmiastone försöka nägot, och Lon inser ej, hvarför hon icke skulle kunna fö handla med Holland och Belgien om samma vilkor, som Preussen vetat göra antagliga för Baiern, Wäiärtemberg och Baden. Det förtjenar emel ertid anwårkas, att militärsorbunden med Preussen blefvo de tyska sydstaterna ålagda såsom fredsvilkor och att tullföreningsfördraget stödde sig på öfverenskommelser, som länge varit i kraft, och att fördragen ingingos på grundvalen af den nationalitetsprineip, till hvars riddare och taleman just Frankrike gjort sig. Dessutom ha sydststerna efter kriget år 1866 icke ingått något fördrag med Preussen utan af egen fri vilja (2). Vi kunna deremot ej medg sva att Frankrike ekulle ba rätt att afsluta ett handelseller försvarsfördrag med B-lzien, ej ens med denna makt:s samtycke (7), ty i Belgien kan nationabtetsprincipen icke begagnas som förevänning för en brytning af det neutralitetsfördrag, som utgör en del af Europas allmänna statsrätt och betingar sjelfva Belgiens tillvaro. Det skulle icke stå i Belgiens makt att gifva gitt samtycke till ett sådant fördrag, men hvilket är ännu vigtigare för sjelfva saken, ett sådant samtycke har icke kunnat utverkas, emedan alla (?) belgiska tidningar betecknat förbundsförhandlingarne såsom ctt doldt införhfningsförslag och ett angrepp på Belgiens oafhängighet Eftor detta räsonnemang — hvilket för öfrigt är lika sofistiskt, som stödjande sig på