Göteborgsposten – 4 september 1868, sida 2

— Nå, det är visst fjerde gången de visa sig, tror ag, afbröt sir Denis. N — Nej, onkel, det är tredje och sista, försäkrar jag I dig — men jag hörde tydligt ett träds grenar röra sig hi äftigt i min närhet, medan det på samma gång hördes ett ljud som kunde likna en suck, och jag tyckte mig äfven se något. — Vi måste låta en af betjer ingen skjuta den ugglan. Vi få ju ingen ro i huset förrän det skett. — Men hvad fattas dig, Mabel? Miss Fraser hade sprungit upp och med handen tryckt mot hjertat utbrast hon: — Nåd! sir Denis, nåd! hvarefter hon gjorde en våldsam ansträngning för utt beherrska sig och sjönk i Marys armar under det hon mumlade: — Det är min rysliga dröm — jag ber er förlåta mig — jag är så svag — så nervös — så — Så sjuk, kära Mabel, att det gläder mig att vi alla resa till Dublin, så att du kan erhålla ordentlig läkarehjelp. Du var ju alldeles frisk vid middagen? — Nå, godnatt, barn! Jag går ned i bastiljen, som Gerald kallar rökrommet, för att få mig en cigarr innan jag går till sängs. Gerald och jag drogo oss äfven tillbaka till rökrummet. En gammal aftärd indier, som påminte mig något om Mohun, hvilken nu måste vara död för längesedan, kom in och frågade: — Vill kapten Sahib gå ut och spatsera i natt? I fall Sahib ej går, kan dörren stängas och den stygge hunden vara stilla.