Göteborgsposten – 4 september 1868, sida 2

uppmärksamhet mot henno som en personlig kompliment. Mabel Fraser brydde sig nu ej vidare om dem utan stirrade ut i luften. Roses tjensteflicka kom slutligen för att hemta henne, och efter ett litat privat samtal med Mary i enrum, från hvilket de begge kommo tillbaka med röda ögon, beredde hon sig att gå. Då hon sade mig farväl, tog hon upp ett bref ur sin lilla ficka och tillade: — Det är från Macartley, gamle Dans son, som nog talat med er och helsat er från sin far, den gamle fiskaren. Han visste att ni skulle komma hit och bad mig gifva er det; det är visst en petition, som han ej ville jag skulle lemna er förrän jag gick, och han tillade att ni ej skulle läsa den förrän i afton. Det var en liten smutsig biljett, förseglad med ett munlack; jag stoppade den i min ficka utan att nogare undersöka den. Då Rose tog afsked från de andra, bad sir Denis henne enträget tillbringa en hel dag hos dem, innan hon för alltid reste bort från Irland, vid tanken hvarpå Mary och hon fingo ett nytt anfall af gråt, under det de arm i arm vandrade nedåt den långa allcen, tilldess sir Denis skickade en bestämd besallning till Mary att komma upp. — Nu börjar jag också tro på Geralds spökerier, anmärkte Mary leende då hon åter stod i rummet; ty då Rose och jag ..,.