Göteborgsposten – 4 september 1868, sida 1

— Hon är upeket vacker, anmärkte Mabel, men tafatt och troligen litet dum. Jeg hade sutit som på nålar i afbidan att få tala med Mabel om helt andra saker och just som jag var i begrepp att göra en fråga kom Mary till oss. — Det gör mig ondt att nödgas störa er, sade hon, men nu är thået på bordet, Mab. Skicka hr Brady efter en kopp, eller kom sjelf. Mabel ville resa sig upp. — Blif qvar ett ögonblick, sade jag; jag skulle gerna vilja tala med er. Hon satte sig åter. — Alltsedan jag talade med er dender aftonen har jag ej haft ett ögonblicks lugn. Förklara hvad ni menade; — säg mig hvad vi begge ha att frukta? För Guds skull gör det! Ha? förtroende till mig och var säker om att allt kan ännu bli godt! Är det något om er far eller om hans hustru? — Jag förstår ej hvad ni menar, herr Brady; jag har ingenting att anförtro er; intet att uppenbara — och jag tror Gud ske lof att vi båda ej ha något att frukta gemensamt. — Men ni sade ju — har ni då glömt? — Ni sade ju den der aftonen ... — Jag vill bedja er tro, herr Br ady, att jag den aftonen var så sjuk — så exalterad att jag ej sjelf visste hvad jag sade; jag hade haft förskräckliga drömmar. — Drömmar! — drömmar? — Ja, blott drömmar och ingenting annat. Det gick