Göteborgsposten – 1 september 1868, sida 2

till det hof, vid hvilket jag hade en anställning. Förmodligen tog hon avaret lätt, ehuru jag bemödade mig att i hvarje rad af mitt bref ingjuta litet af den vitterhet hon tillfogat mitt lif. Hon gifte sig med Fraser, i tanka att hon kunde behandla honom som hon ville; men det visade sig snart att hon för första gången fått en herre och mästare. Alan Fraser var just en sådan man hon förtjenade att vinna i sitt lifs hazardspel. Han spelade på samma sätt som hon, men bättre. Han beundrade och jag tror äfven älskade henne, och ryktet om hans stora forhoppningar, hvad förmögenhet angick, hade blifvit utspridt af hans tjenstefolk för att fånga benne. Kort före er fars giftermål hade han ingått äktenskap med en stackars flicka, som förtjenade ett bättre öde än hon fick och som dog kort innan Fraser begaf sig på resan till Europa. — Miss Fraser är ju en dotter af detta äktenskap? afbröt jag honom. — Öfverste Frasers hustru trodde det ej, svarade sir Denis. Kort tid efter det barnet framfödts till verlden, och under det Fraser var frånvarande i tjensteangelägenheter, blef mrs Fraser angripen af en sjukdom som slutade hennes dagar, och hon dog med den förklaring att den lilla, som Fraser älskade högt — det ver det enda vackra draget i hans karakter — ej var hennes eget barn. (Forts.)